Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett besök hos Franz von Lenbach. Ett reseminne. Af Edv. Alkman. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett besök hos franz von lenbach. 285
låret, till rosiga rococcoamoriner och mörka
dukar, ur hvilka tänkande anleten, målade
af mästaren själf, allvarsamt blicka ned.
Ett stycke af en grekisk marmorgudinna,
romerska sarkofager, moriska möbler.
Italienska renässansstolar hade fått plats utmed
väggarna, som skyldes af gobeliner af äkta
fransk härstamning. Italien syntes vara
mästarens stora kärlek. Men så hade han
också, efter hvad jag visste, tillbragt en stor
del af sin ungdom där.
Under en knapp kvarts timme hinner
jag få en flyktig öfverblick af det
konstnärliga kapital, som samlats i dessa rum,
och hvaraf hvarje minsta del vittnar om en
odling i smaken och en förmåga af allsidig
konstnjutning, som tyvärr ej kommit på
hvarje atelierinvånares lott. Jag har just
i ett hörn upptäckt en förtjusande madonna,
målad af en eller annan primitiv
Sienakonst-när, någon af den gamle Duccio di
Buonin-segnas många älskvärda lärjungar eller
efterföljare, då raska steg höras, och mästaren
inträder. Jag hade kvällen förut haft
tillfälle att studera hans egendomliga ansikte.
Han hade då i konstnärssamfundet
»Allo-tria», hvars president han är, dundrat
väldeliga mot allehanda modernt konstelände.
De stålblå ögonen hade slungat blixtar bakom
ett par ovanligt stora brillor, och när orden
ej villigt formade sig efter tanken, hade han
åskådliggjort denna genom lifliga åtbörder
med en hand, den mjukaste och
uttrycksfullaste jag sett hos en man. När han nu kom
emot mig, kunde jag först riktigt uppskatta
hans resliga statur och ytterligare beundra det
ståtligt formade hufvudet med panna som af
järn, hvilken sköt fram med ett uttryck, som
skulle mannen ej sky att stångas med hvem
eller hvad som helst. Ett lätt grånadt
helskägg, som gick mera på längden än på
bredden, gaf åt ansiktets nedre del en väl
behöflig motvikt mot den öfre, och uttryckets
hela karaktär visade det träffande i en
karrikatyr, som jag nyss sett, på hvilken mästaren
uppträdde i skepnad af en tvärsäker gumse,
som just tar sats.
På ett staffli stod en duk med ett
påbörjadt porträtt i profil af Bismarck. Det
var detta, som gaf samtalet uppslag. »Han
är en magnifik man», sade Lenbach. »Jag
kan aldrig tröttna på att måla honom, ty
hvarje gång jag återser honom, upptäcker
jag, att han måste ses ännu mer i stort,
än jag någonsin mäktat.»
— Ja, jag förstår, att det för en
konstnär som er måste vara uppfriskande att
emellanåt sysselsätta sig med en människa,
lika fri från pedanteri som naturkraften själf.
En karaktär som hans, i hvilken alla
krafter synas verka inifrån, otvungna af andra
regler än sitt eget väsens, måste vara
idealet för en fri konstnär, icke sant?
•—- Naturligtvis; men det hindrar icke,
att mängden af konstnärer nu för tiden ej
ha öga för sådant. De binda sig själfva
af dumma skolregler, den sista dummare
än den föregående. Nu senast det här om
Franz von Lenbach.
att naturen i konsten skall göras om igen.
Säg mig: hvad ligger det för glädje i att
göra om igen, hvad som redan är gjordt ?
Och om det än vore den största njutning,,
—- hvem kan göra det? Konsten kan ej,
skall ej göra om igen, hon omskapar, och
när hon är som rikast, skapar hon.
Med lugnare stämma tillade han: Ingen
vet ju fullt ut, hvad naturen är, hvarken
människans eller tingens. För så vidt vi
kunna uppfatta henne, är hon förutom
mycket annat äfven dum, oresonlig, nyckfull.
För konstnären gäller det att odla hennes
goda egenskaper och skära bort de dåliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
