- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
287

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett besök hos Franz von Lenbach. Ett reseminne. Af Edv. Alkman. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett besök hos franz von lenbach.

287

fonder, som det just är hans uppgift att
genom sin egen personlighet tillföra barnet.

— Ja, det är sant. Men månne ej
konsten understundom gjort sig skyldig till
samma fel, som långa tider varit
pedagogikens: felet att syssla så mycket med det,
som varit, att den glömmer det, som är?
Det har funnits och finnes lärare, som äro
stoppade med vetande, men för lärjungarnes
individualitet endast äga den blindes ögon.
Har ni aldrig träffat konstnärer, som så
försett sig på de gamle, att de förlorat
kärleken till naturen? Och tror ni, att en
konstnär kan skapa någonting utan kärlek
till naturen?

— Edra frågor äro lätt besvarade. Den
som studiet af de gamle leder från naturen
och icke till henne, han antingen sköter
detta studium dumt och pedantiskt, eller
också är han icke skapad till konstnär.
Äfven den fara, ni antydt, kan ett rätt
förstående af de gamle lära den möderne
konstnären att undvika. De glömde
sannerligen icke naturen för föregångarne, men
de glömde ej häller föregångarne för
naturen. Aldrig har någon mig veterligt
beskyllt t. ex. Rubens för att slafviskt följa
Rafael eller Michelangelo, men tänk hur
han studerat dem, hur han genom att
tillägna sig deras syn på lifvet och naturen,
själf kommit lifvet och naturen närmare!
Han kopierade för att komma åt deras öga,
och därigenom kom hans eget öga åt
naturen.

— Nej, detta bestrider väl ingen. Men
den svårighet vi tala om har ännu en
annan sida. Vår tids uppgifter äro i många
fall helt andra än t. ex. renässansens,
äfven för konsten. Och än mer —
människorna hafva i vår tid genom arten af sin
bildning, genom annat samhällsskick m. m.
en hel del karaktärsdrag, hvilka afgjordt
skilja dem från de människor, som
renässansens eller antikens konstnärer hade att
framställa. Om nu den modärne konstnären
genom studiet af de gamle vänjer sig att
hos människorna uppfatta företrädesvis de
egenskaper, som de funnit hos sina samtida,
så lär väl den erfarenhet, han på denna
väg vunnit, kunna skymma bort vissa
egenheter som för våra samtida äro utmärkande
till skillnad från hvarje annan tids
människor.

— Den farhågan har aldrig på allvar
fallit mig in, svarade Lenbach. Möjligheten

af dess betydelse vill jag icke bestrida, men
jag tror att den har mera ett teoretiskt
värde än ett praktiskt. När det gäller rent
mänskliga lidelser, individuella egenheter,
personliga karaktärsdrag, så inbillar jag mig,
att vår tid har föga nytt att bjuda på gent
emot äldre tiders människor. Utvecklingen
går hvad individen beträffar så oändligen
långsamt — det som ändras är i det hela
blott bisaker, hvad jag skulle vilja kalla
personlighetens kostymering, kärnan ändras
icke eller åtminstone för mänskligt öga
omärkligt. Innerst och sist söker ju
konsten människan, och hennes uppfattning af
den mänskliga individen lcan bli rikare blott
i betydelsen af djupare, den är ej
förändring underkastad därigenom att föremålet
förändras. Jag tror icke på, att den
människans omskapning, hvarom hennes historia
bär vittne, trängt så djupt, att den
förflyttat tyngdpunkten i den enskildes
själsbe-skaffenhet. De historiska förändringarna
hafva i det hela enligt min mening endast
berört förhållanden människor emellan, i
ytterst ringa grad däremot träffat den
enskilde själf. Detta är den uppfattning,
hvartill jag kommit genom ett träget studium
af de gamle och genom att jämföra
resultaten däraf med de erfarenheter, som
bekantskapen med en stor del af vår tids
egendomligaste människor gifvit mig.

Man diskuterar ogärna en trosbekännelse.
Jag kände också att en invändning mot en
öfvertygelse som denna skulle varit föga på
sin plats. Jag frågade därför: Säg mig, herr
von Lenbach, känner ni en dansk
författare, Holger Drachmann? Han har i en
af sina böcker, Med den brede pensel, skildrat
en tysk konstnär, som ofta kommit mig att
tänka på er. Ännu troligare har denna
gissning förefallit mig nu under vårt samtal.
I själfva andemeningen finner jag nämligen
en viss öfverensstämmelse mellan edra
åsikter och de meningar, som lagts denne
konstnär i munnen.

— Mycket möjligt, svarade Lenbach.
Efter något eftersinnande tillade han: det
är t. o. m. troligt. Det föresväfvar mig,
som hade jag en gång träffat en skandinav
med det namnet i Rom. För öfrigt: hvad
jag sagt är ju alis icke originellt. Det hade
denne hr Drachmann lika väl kunnat hitta på.

Detta samtal, som jag blott ytterst
ofullkomligt kunnat ur minnet återgifva, innehöll
dock åtskilliga punkter, hvilka på ett ytterst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free