Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En teaterföreställning under medeltiden. Af Henrik Schück. Med 3 bilder - Kamratminnen. Af A. U. Bååth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en teaterföreställning under medeltiden.
333
deltidsdramats sceniska inrättning ej varit
utan betydelse för den senare dramatiken,
ty icke blott i England och Spanien, utan
äfven i Frankrike fortfor själfva scenen att
länge vara i det hela den samma som under
medeltiden. Omöjligheten att på denna
scen värkställa en dekorationsförändring
var anledningen till den — med orätt — så
mycket klandrade fordran, som 1600-ta-
lets smakdomare uppställde, att
handlingen skulle tilldraga sig i ett enda rum.
Från den dramatiska sannolikhetens
synpunkt var detta ett nödvändigt villkor,
från hvilket först den teater ägde rätt
att emancipera sig, som kunde
åstadkomma en någorlunda snabb
dekorationsförändring.
Kamratminnen.
WËet var just härom kvälln. Med tröttkördt sinne
i enslig kammar grubblande jag satt;
en marsgrå skymning höll sig kvar därinne,
och sakta framgled minne efter minne,
än tungt och sorgesamt, än lätt och gladt.
Ja, vemodsstunderna, dem ingen kände,
och fröjdetimmarne i öppen dag
sitt dunkel och sitt solsken mot mig sände,
allt som de kommo, som de återvände
med lifvets skiftande och klara drag.
Jag såg min hembygd höstgrå, såg den skina
i sommarsolen kring det gamla Lund,
såg snötyngd slätt — jag hörde vårvind hvina
med kraft kring Alma mäter Carolina,
där trygg hon trifs vid vänligt Öresund.
Och Lundaminnena en kedja knöto,
i brokig skara fladdrande mig kring;
de lifvets andra minnen uteslöto;
de trängdes leende och gladt de njöto
af dansen kring mig uti spänstig ring.
Jag såg dem an; jag bad dem vackert stanna;
gestalterna jag mönstrade, en hvar;
en hade bok i hand, en — dryckeskanna,
men det låg samma klarhet på hvar panna:
kamraters drag de buro, en och hvar.
Det var mig, som jag tog i hand dem alla,
och ned de slogo sig i ensligt rum;
ja, liksom förr jag hörde skämtet falla
bland allvarsord och hj ärteskratten skälla
från lag, där glädjen ej var däst och dum.
Och tal af sanning muntert kring mig fräste:
det i oss alla åter smeksamt bet;
och hvass replik, som gafs, af hat ej hväste;
hur sinnet än i dragen blodrödt jäste,
var blicken lika klar som den var het.
Ja, det var klang i nidet, som där ströddes;
man af dess skärpa blef som förr blott glad,
ty se’n det verkat — hastigt som det föddes,
det svann, och ingen där af smicker göddes:
Man steg från nidet upp som ur ett bad.
Men synen svann. Af badets friska sälta
jag kände mig som fri från hvardagsslagg.
Likt hafvet såg jag lifvets vågor välta,
som slåss och brottas, sedan sammansmälta
vid solljus horisont, förutan agg.
Haf tack, kamrater, att I vänligt funnit
till mig en väg i tankfull skymningsstund.
När synen utaf Er ur kammarn svunnit,
det var, som kvar därinne festljus brunnit,
en kort minut, ifrån det gamla Lund.
A. U. BÅÅTH.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
