Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid korsvägen. Ett kapitel ur en längre berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid korsvägen.
Ett kapitel ur en längre berättelse af
Mathilda Roos.
ugustimånen stod full och klar öfver
bergskedjan vid sydöstra
himlaranden; en hemlighetsfull stillhet bredde sig
kring hela nejden, sjön Lennans djupa,
oroliga vågor hade insomnat och
återspeglade månstrålarna, hvilka likt ett
bredt glänsande guldband drogo fram
öfver den lugna vattenytan. Vid näset
som sköt ut i sjön strax nedanför Bjurån,
strömmen som förenar östra och västra
Lennan, försvunno månstrålarna, men så
döko de upp igen i forsen, i hvars
hvit-skummiga böljor de glittrade som bleka,
skälfvande eldgnistor.
Några stenkast ifrån ån låg ett
half-förfallet gulmåladt trähus med långt
utskjutande takås och en stor förstugukvist.
Det låg dàr ända sedan 1600-talet, då
det, enligt hvad folket sade, innehades
af skarprättaren. Denna sägen
bekräftades af att icke långt därifrån —
alldeles vid gränsskillnaden mellan de bägge
socknarna, där enligt vedertaget bruk alla
afrättningar skulle äga rum — ännu lågo
några multnade stockar, som ansågos
vara lämningar af en gammal stupstock.
Under de sista årtiondena hade
länsmannen i socknen brukat hyra det lilla
huset, så att det slutligen fått namn,
heder och värdighet af länsmansboställe;
för närvarande beboddes det af länsman
Rapp, som för omkring fyra år sedan
flyttat dit med sin unga fru.
Länsman Rapp var i afton —
liksom för öfrigt nästan alla aftnar — ute i
tjänsteärenden, och hans fru satt i köket
tillsammans med Ingrid, tjänstflickan,
och Brita-Lena, en bondflicka från
grannskapet.
Hon kände sig ängslig till mods öfver
mannens dröjsmål; fastän hon hade varit
gift i fem år och var van vid att han
dagligen färdades ute på vägar och stigar
och ibland icke kom hem ens till natten,
kunde hon icke öfvervinna den hemliga
bäfvan, som fyllde henne, då mannen
var borta.
Ty hvad kunde inte hända honom
just i dag? Det är sant, att han väl
hundra gånger gått fri, men kanske skulle
han den hundraförsta gången drabbas af
olyckan, och kanske inföll den
hundraförsta gången i dag . . .
Olyckor och faror lurade ju öfverallt
omkring honom. De lurade inne i
skogarna, där den vilda befolkningen lade
sig i bakhåll för att under mörka
höstaftnar rusa fram och öfverfalla föremålet
för deras hämnd; de väntade på honom
vid dikeskanten, där han när som helst f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
