Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid korsvägen. Ett kapitel ur en längre berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid korsvägen.
317
kunde få se en bössmynning dyka upp;
de mötte honom i stugorna, då han kom
för att lägga beslag på brännvinskaggar
eller »panta» eller sätta handbojor på
någon upptäckt brottsling, vid hvilka
tillfällen folkets hat och hämndlystnad
alltid voro i en mer än vanligt jäsande
rörelse . . .
Och alla dessa berättelser om
blodsdåd och illgärningar, som, likt en
lefvande krönika, sedan årtionden tillbaka
lågo på befolkningens läppar, uppstego
för henne, den ena efter den andra,
medan hon satt här och väntade pä sin
mans hemkomst. Med pinsam tydlighet
såg hon framför sig rummet i den gamla
gästgifvargården uppe vid Kulnora, där
länsman Gistrén höll på att bli
ihjälslagen af en bomb, som på natten kastades
in till honom. Bomben träffade honom
ej, fastän en skärfva däraf gick alldeles
tätt förbi hans hufvud och tillbucklade
klockan, som hängde på väggen; men
om den dödande skärfvan hade gått
endast en linie längre ned, och det kunde
den göra en annan gång . . .
Och om Jutta-Olle, den eländige
lön-krögaren, som hon visste hatade hennes
man och hade svurit att hämnas, finge
den ingifvelsen att skjuta på honom, såsom
han gjorde på länsman Faber, då denne
lagt beslag på hans brännvinspanna, kunde
det ej hända, att kulan då träffade sitt mål
i stället för att gå in i motsatta väggen,
såsom den gjorde den gång Faber skulle
»knäppas» ?...
O, hvad det var rysligt att tänka på
allt detta —■ hvad det var hemskt att i
inbillningen mana fram de långa ensliga
vägarna, som mannen hade att färdas,
de mörka skogarna, där månskenet
framtrollade så fantastiska, underliga
skepnader, den djupa tystnaden, som hvilade
öfver hela nejden och i hvilken hvarje
ljud hördes så olycksbådande skarpt och
betydelsefullt . . .
Allt emellanåt steg hon upp och gick
ut på förstugubron för att speja bortåt
den månbelysta landsvägen. Hon hade
verkligen skäl att vara orolig nu, ty
klockan var öfver tio, och John hade
lofvat att vara hemma vid niotiden.
Men allt var tyst och orörligt, och
hon såg icke en varelse utom
»gammel-kiss», en hvit huskatt, hvars ålder och
härkomst ingen kände till, som satt på
förstugubron och stirrade på månen med
underliga, glänsande ögon, alldeles som
om hon varit sysselsatt med att utforska
stjärnvärldarnas hemligheter.
Vid korsvägen framför förstugubron,
där vägarna från de olika socknarna
sammanlöpte, stod en vägvisare, hvars skarpa
skugga liknade ett stort kors, som dystert
och graflikt föll öfver vägen. Från
forsen hördes det ständiga brusandet
ängsligt skarpt i tystnaden rundt omkring.
Den unga frun ryste till; var det möjligt
att ingenting hände John i denna
underliga månskensnatt, då allt omkring henne
var så besynnerligt ängsligt, så fullt af
aningsfulla, dystra stämningar?
— Gammel-kiss, gammel-kiss —
hviskade hon, i det hon böjde sig ned och
strök med handen öfver kattens hvita
päls — säg mig, om du tror att det
händer husbond’ någonting? —
Men gammel-kiss låddes icke märka
henne; hon satt orörlig och fortfor att
stirra på månen med sina outgrundliga
ögon.
Inez drog en suck, reste sig upp och
gick in i köket.
Här flammade elden i spiseln, där
Ingrid, tjänstflickan, hade satt på kaffe
för att trösta sin matmor, medan denna
väntade på befallningsman.
Brita-Lena, bondflickan, som hälsade
på hos Ingrid, satt i pinnsoffan med fru
Rapps fyraåriga gosse i sitt knä. Hon
berättade sagor för den lille pysen, och
han var så förtjust, att han hoppade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
