Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid korsvägen. Ett kapitel ur en längre berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid korsvägen.
319
på hva’ en sku’ få se. Å så va’ de hä,
att trolla hade gett sej den lede på att
pastorn int’ sku’ komma fram te kerssan.
Så kom han då te Blodmyra, som nu i
alla de tider ha’ vatt oknytt *). Hä
va’, som ja’ sa’, tidigt på moron,
ogement kallt va’ hä, å månen satt å glysa’
högt uppe på himmelen. Prästen, han
körde värre han, tvärs öfver blodmyra.
Men när han hållt på en stund, tänkte
han, att hä allt va’ nå’t på skre, för
hä tog nu ingen ände med blodmyra,
längre och längre värst han, ju värre
prästen körde. A så höllt han på å
körde å körde i sina egna spår å kom
allri fram te ottesången. Men när folket
hade suti å vänta i en timme, gick dom
ut på backen, å då fick dom se på
himmelen ett ohiskeligt norrblys, drypande
rödt som blod. Då förstod dom, att någe’
händt prästen, å så gick hvar och en
hem te sitt. Men prästen hörde ingen
nånsin af; han hade missfarit i sina egna
spår på blodmyra, å där värst han kvar.
Brita-Lena tystnade och strök med
handen under hufvudklädet, hennes
vanliga rörelse då hon började eller slutade
tala.
Lille Sten, som suttit med sina stora
ögon vidöppna och spända, drog en djup
suck, ryste till af belåtenhet och kröp
längre in i Brita-Lenas famn. Hela hans
barnafantasi var i en skälfvande rörelse;
den förskräckliga blodmyren, öfvergjuten
af december-månens kalla ljus, den
stackars prästen, som vanvettig och förhäxad
jagade ihjäl sig i sina egna spår,
norrskenet på kyrkbacken, hemskt och
oförklarligt som en underlig drömbild, allt
brände sig in i hans själ till ett af dessa
på en gång lockande och rysliga
barndomsminnen, hvilka, hur nyktra och
förståndiga vi än sedan må bli, dock
alltid i vår inbillning kvarlämna liksom en
*) Hemsökt af spöken.
bottensats af dunkla, spöklika
sagostämningar.
— Nej, min gosse lilla — utropade
hans mamma, i det hon kom fram och
drog ned Sten ur Brita-Lenas knä — nu
ska’ vi inte mera tänka på sådana här
hemska saker, för då sofver du inte i
natt. Det finns inga troll eller spöken,
Sten lille, det vet du så väl, och hvad
Brita-Lena berättade var bara en saga.
Se så, kom, nu ska’ du gå och lägga dig!
Hon tog den lille gossens hand och
försökte draga honom med sig, men Sten
stretade emot allt hvad han kunde.
— Jaha, men Back Annerses Stina har
sett ett spöke, ett stort grått spöke, som
hoppade mellan sädesskylarna — invände
han, mycket missnöjd öfver moderns
nyktra invändningar.
— Det var väl någon tjuf då, som
hade "brådt att komma undan, svarade
modern skrattande — kom nu, min gosse!
Men Sten fortfor att streta och att
ropa|: nej, jag vill inte, och ovisst är,
hvem som afgått med segern, om inte
i detsamma ali strid upphört till följd af
att ett häftigt hundskall afbröt kvällens
tystnad/ Inez släppte genast gossens
hand och skyndade med ett rop ut på
förstugubron.
Fullmånen stod nu högt uppe på
himmelen, så att hela nejden badade i
dess sken, och de tre korsvägarna
framträdde hvitaktigt ljusa mellan
trädstammarnas mörker. Lloyd, den stora
newfoundlandshunden, hvilken i anseende till
traktens osäkerhet tjänstgjorde som
gårdvar, stod nedanför förstugubron och skällde
ursinnigt utåt den ena korsvägen.
Inez ställde sig bredvid Lloyd och
lyssnade och spejade utåt den månbelysta
vägen, hvarifrån hon visste att mannen
skulle komma.
Slutligen upptäckte hennes vana öra
det döfva bullret af på afstånd rullande
hjul. Hon drog en suck af lättnad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
