Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid korsvägen. Ett kapitel ur en längre berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
mathilda roos.
väntade med hjärtat dunkande och
blicken spanande i det månskuggiga dunklet,
där vägens linier förlorade sig.
Nu närmade sig ljudet, så att hon
tydligt hörde hjulens rullande mot
marken, och slutligen framträdde ur
skymningen därborta konturerna af en häst
och en vagn.
Både hon och Lloyd sprungo ned
till grinden, men hon hade icke hunnit
dit, förrän hon med en ilning af smärta
och missräkning upptäckte, att det icke
var hennes man som kom.
Blek och uppskrämd ställde hon sig
med armbågen stödd mot grinden, för att
vänta tills vagnen kört förbi, under det
Lloyds skall blef allt ursinnigare och
ursinnigare.
Då kärran närmade sig, såg hon, att
det var Per-Magnus i Vallåker, en bonde,
som var på väg hem till sin gård i byn
på andra sidan bron.
— God kväll, Per-Magnus! ropade
hon, i det hon vinkade åt honom med
handen — har han sett till
befallningsman?
Bonden höll in hästen och nickade
bekräftande.
— Jo, hä stämmer — svarade han
och böjde sig litet fram ur kärran —
han bedde mej, befallningsman, att säja
frun att ho int’ feck va’ bekytt för ’an,
han har fått nån beställning på ara si’an
sjen, sa ’an — bonden pekade bort öfver
Lennan — så han hinner fäll int’ hem
förn på morren-sian, sa ’an.
— Tack, Per-Magnus — svarade den
unga frun, hvilkens blekhet doldes af
månskenet — ack, ack, hvarför kunde
han inte få fara hem i afton — jag vet
inte hvarför, men jag är mer än vanligt
ängslig. . .
Bonden ref sig i hufvudet och
grinade illmarigt.
— Frun ska’ nu int’ stå här å barma
sej öfver ’an — sade han — befallnings-
man har nu töcken aga me’ sej, så ung
han ä’ så . . .
— Hvad hjälper det? afbröt den unga
frun häftigt — hvad hjälper det, om han
har aldrig så mycken aga med sig, om
han är aldrig så duktig och kraftig, det
håller inte ifrån honom lönmördarkulor
och knifstyng, snarare tvärt om . . . Vet
Per hva’ de’ är för beställning han har?
— tillade hon och gaf bonden en
genomträngande blick.
Bonden skakade på hufvudet och såg
likgiltig ut.
— Je’ vet int’. Di bladdra nåt om
Jutta-Olle därnere hos Svartens Erik, men
je’ häkta int’ höra på’et, för de’ ä nu alin
annat...
— Nej, d’ä aldrig annat — suckade
den lilla frun och vaggade ängsligt af
och an med kroppen — om han
åtminstone hade tagit Lloyd med sig . . .
Bonden såg sig eftersinnande omkring.
— Ja, hva’ hä angår, så kan hunnen
va’ bra för frun också, för den del —
svarade han kort. — Ja, god-kväll då,
å tack så mytje för mej, då! tillade
han därefter, i det han nickade åt frun,
ryckte i tömmarna och manade på hästen.
Inez besvarade hans afskedshälsning
och ställde sig därefter på samma sätt
som nyss med armbågarna stödda mot
grinden och lyssnade efter den
bortfa-rande vagnen. Alla dessa ljud, som under
dagen föreföllo så vanliga —
hästhofvar-nas dånande mot bron, det i fjärran
bortdöende rullandet af vagnshjulen — fram
trädde nu i nattens tystnad så underligt
skarpa och betydelsefulla . . .
Med en suck lämnade hon grinden
och gick långsamt fram emot
förstugu-bron. Klockan var nu half elfva, det
var således tid på att gå och lägga sig.
Hon begaf sig därför bort till stallet,
där den lilla norrbaggen, som tjänstgjorde
vid mannens alla ämbetsresor, hade sin
bostad på andra sidan om vägen. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
