Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid korsvägen. Ett kapitel ur en längre berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid korsvägen.
321
såg hon efter elden och stängde
omsorgsfullt dörren till både stallet och
vagnshuset. Sedan skrufvade hon luckorna för
fönstren, hälsade på hos Lloyd, som nu
låg och sof i sin koja, och gick därefter
in i köket till flickorna.
— Brita-Lena stannar väl här i natt,
kan jag tro? — frågade hon vänligt.
— Ja, om int’ frun sier nej te’et, så
tänkte jag ligga hos Ingrid i natt. Je’
vet int’ hur da fatt, men je ä int’ nå’t
hogsen å gå hem öfver blodmyra i kväll,
int’!
— Nej, stanna du kvar — svarade
frun — när befallningsman är borta, är
det godt att vi ä’ flera kvinnfolk.
Hon tog nu lille Sten vid handen,
sade godnatt åt de bägge flickorna,
stängde omsorgsfullt dörren till
förstugu-bron och begaf sig därefter in för att
lägga sig.
Det lilla länsmanshuset bestod afkok,
länsmanskontoret, förmak och en liten
trång matsal på nedra botten; en trappa
upp, d. v. s. på vinden under takåsen,
lågo tvenne rymliga gafvelrum, och det
ena af dem begagnade länsman Rapp och
hans fru till sängkammare.
Här stod äfven Stens bädd, och sedan
Inez läst bön med den lille gossen,
skyndade hon sig att kläda af honom för att
så fort som möjligt få honom i säng.
Sten pratade oafbrutet om trollet Folma
och om prästen, som gick vilse på
blodmyren o. s. v., men slutligen tog
tröttheten öfverhand, och han hade knappast
hunnit i säng, förrän han djupt
insomnade.
Så snart Inez sett, att hennes lille
gosse kommit till ro, kastade hon sig
ned på knä framför sängen och började
bedja. Hennes andliga lif var icke
mycket utveckladt, hon hade aldrig haft
några strider, något grubbel, någon
allvarlig dragning till Gud, ej heller hade hon
någonsin upprest sig mot en enda af sin
Ord och bild, 2:dra årg.
barndomstros läror, utan hon trodde fullt
och fast på en högre makts ingrepp i våra
öden och dess beskydd under faror och
vedermödor. Och då hon nu bad för
sin make, jagade hon upp sig själf till
en så glödande religiös hänförelse, att ali
hennes fruktan och oro försvunno och
lämnade rum för en exalterad visshet,
att den Gud, till hvilken hon aldrig
brukade bedja annat än vid så här
högtidliga tillfällen, nu tagit hennes man i sitt
särskilda hägn och skulle föra honom
oskadd genom alla faror.
I denna sinnesstämning gick hon till
hvila, klädde hastigt af sig, vände sig
mot väggen och försökte somna. Men
att somna gick lättare för hennes lille
gosse än för henne. I inslumrandets
ögonblick förslappades hennes viljekraft, och
den kväfda oron vaknade å nyo. Bilder
från de förflutna timmarna, förvirrade och
osammanhängande, löjligt eller hemskt
fantastiska, drogo genom hennes, af den
annalkande sömnen halft upplösta
medvetande. Än såg hon ett ångestfullt,
främmande ansikte tätt intill sitt, än flög
genom hennes tankar bilden af de murkna
lämningarna efter stupstocken uppe vid
råmärket i skogen, än knäppte det öfver
hennes hufvud, än susade och prasslade
det i luften omkring henne.
Men som hon hade en frisk kropp
och icke visste hvad nervsvaghet vill
säga, gåfvo inom kort dessa fantasier
vika för den påträngande sömnen, och
hon försjönk i en slummer lika djup och
sund som lille Stens, en slummer, under
hvilken dagens händelser och känslor
icke ens i drömgestalt längre förföljde
henne . . .
Plötsligt vaknade hon och satte sig
med en häftig rörelse upp i sängen. Hon
hade en oredig förnimmelse af att hon
sofvit i långa tider, att hon legat nere i
någonting djupt, mörkt, tyst, och att
just nyss öfver hennes hufvud ljudit ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
