Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid korsvägen. Ett kapitel ur en längre berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
mathilda roos.
förskräckligt rullande dån, som väckt
henne ur den djupa sömnen. Hvar var
hon? Hvad hade händt? Hade hon legat
i grafven, och var det domsbasunens
ljud, som träffat hennes öra och nu
kallade till uppståndelse?
Förvirrad såg hon sig omkring, under
det hennes medvetande långsamt
mor-nade sig. Månstrimman från springan
mellan gardinen och fönstret, som, då
hon somnade, föll öfver hennes fötter,
hade nu flyttat sig uppåt hufvudgärden,
det kunde således icke vara mera än ett
par timmar sedan hon somnat. ..
Då träffades å nyo hennes öra af samma
ljud, som väckt henne: ett smattrande,
ohyggligt dån af skott, hvilka tycktes
aflossas det ena i det andra, på olika
sidor, så att hela huset liksom insveptes
i det hemska bullret. I detsamma hörde
hon äfven ett annat ljud: ett skarpt,
hvasst hvinande, som sköt fram alldeles
tätt öfver hennes hufvud och
efterlämnade en underlig skälfning i luften.
Hon hade aldrig själf hört detta ljud
men däremot ofta fått beskrifningar därpå.
Hennes man hade en gång hört dess
olycksbådande sus tätt invid sin ena kind,
den natten i skogen, då han med nöd
undkom tre lönmördarkulor.
Hon förstod därför genast, att det
var en kula, som susat öfver hennes
hufvud, och att utanför stodo människor
som, uppfyllda af hat och hämndlystnad,
besköto hennes hem.
Ett underligt lugn kom öfver henne,
där hon satt i sängen och kände det
skarpa, hvinande ljudet i öronen, ett lugn,
sammansatt af barnslig nyfikenhet och
hopplös, slapp resignation. Måste hon
icke ändå dö nu? Fanns det en möjlighet
till räddning, då kulorna så här smattrade
omkring henne? Kulorna, det var ju
sådana man hade i krig? . . . Ett så
underligt, skärande* hvinande läte . . . skulle
det inte komma snart igen . ..
Hon kände ett begär att krypa under
täcket och helt lugnt vänta på det
dödande skottet, men då efter några
ögonblicks tystnad skjutandet å nyo började,
försvann den förlamning, som gripit henne,
en vild skrämsel infann sig som en
reaktion mot det onaturliga lugnet, och hon
störtade upp ur sin bädd fram till Stens
säng. Hon hade nu icke mera än en
tanke: att rädda sitt barn, att komma
undan kulorna. Med skälfvande händer
lyfte hon upp den lille gossen, som sof
lika lugnt, som om ingenting händt,
tryckte honom tätt intill sig och
skyndade ut på vinden.
Här mötte hon Ingrid, som, påklädd
men i strumplästen, kom uppför trappan.
Ingrid var alldeles likblek, och ögonen
brunno oroligt, men öfver den fast
tillslutna munnen låg ett drag af lugn, kall
beslutsamhet.
— Ingrid . . . Ingrid, hva’ ä’ det? —
hviskade frun, i det hon halft vanmäktig
af rädsla och ansträngning sjönk ned på
en af takbjälkarna. Lille Sten vaknade
nu och såg sig omkring med sömniga
ögon.
— D’ä folket som ä här för å skjuta
på befallningsman — svarade hon — de’
ä’ nu hä att han la’ beslag på Jutta-Olles
brännvinskaggar, di ska’ ta’ hämnd för’ et,
kan veta . . . hela gården ä’ full me’
kärror ... di svär å skjuter, soin om
någon Gud allri funnits i derases tankar.
A fäll har han hä då int’ heller . . .
Ett sorl af röster, svordomar och rop
på befallningsman trängde hit upp och
bekräftade hvad Ingrid sade. Strax därpå
hördes å nyo ett par skott.
Den lilla frun for ihop och tryckte
skälfvande gossen intill sig.
Sten såg sig vaken och nyfiken
omkring.
— Hva’ ä’ de’, mamma? — undrade
han — ä’ de’ trollen?
— Ja, min gosse — sådana troll som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
