Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
CARL M. Fü ST.
en människas utseende, så beaktas de
oftast ej.
Man plägar säga om hjärtat, magen och
andra inre organ i människokroppen, att
det är lyckligast att ej känna af, att man
äger dem. På samma sätt skulle det
kanske kunna heta om öronen. De taga
sig bäst ut, när inan ej lägger märke till
dem. Emellertid erbjuder örats form så
mycket af intresse i sina minsta detaljer,
att jag gärna ville försöka att fästa
uppmärksamheten därvid, och jag skulle vara
nöjd, om jag därigenom komme någon att
för en stund se bort från ögonens glans,
från munnens rörliga linier, och kunde
öppna hans blick för den stilla
formskönhet, som ej sällan röjer sig i
människoörats bildning.
Innan jag griper mig an med min
egentliga skildring, vill jag framhålla, att
olikheter i öronens såväl form som läge och
ställning länge varit iakttagna och
studerade ej blott i konstnärligt och
vetenskapligt syfte utan också — och detta
säkerligen ofantligt mycket tidigare —- i
rent praktiskt ästetiskt. Den tid lär väl ej
varit mycket senare än vårt första
uppträdande på jorden, då kvinnan började
reflektera öfver, huruvida öronen skulle
ingå helt eller delvis i dekorationen af
hennes ansikte och hufvud eller rent af
döljas, och det är naturligt, att hon
härvidlag har låtit sig ledas af grundsatsen
att det fula skall döljas och det vackra
framhållas, hvilket förutsätter iakttagelsen,
att ej alla öron äro lika och sitta på
samma sätt.
Att konstens utöfvare lagt märke
till olikheterna i de särskilda delarne af
örat redan i en långt aflägsen forntid,
finner man redan vid en flyktig
undersökning af det material antiken bjuder.
Det vetenskapliga specialstudiet af örats
form har emellertid varit ganska
styfmoderligt behandladt och har ej heller
så långa anor som studiet af många
andra kroppsdelar, t. ex. ögonen, näsan,
håret etc. Det har varit den senaste
tiden förbehållet att’ få utredt, huru
örats form kommit till stånd, huru den
utvecklat sig till denna typiska del
af vår kropp, samt hvad samband de
olika formerna af människoöron hafva
sinsemellan och med öronformerna hos
djuren. De män, som särskildt i dessa
frågor fört vår kunskap framåt, äro
professor W. His i Leipzig och professor
G. Schwalbe i Strassburg.
Om man med handen känner på ett
öra, finner man, att hela örat utom dess
nedersta del har en fast stomme, som är
den egentligen formgifvande delen. Denna
stomme består af brosk och
sammanhänger med yttre hörselgångens brosk,
som å sin sida är fäst vid hörselgångens
bendel. På detta sätt blifva således
öronen bundna vid kraniet. Den nedersta
mjuka delen af örat, som saknar
broskstom-me, kallas örsnibben.
Örats yttre kontur går från
tinningtrakten bakåt och uppåt med en hög bred
a
i
i
\
\
\
Bild I. Fullt utbildadt mànuiskoàra.
i. Örtagg. 2 och 3. Örfall. 4. Motfält. 5. Mottagg.
6. Örsnibb. 7. Örgrop. 8. Örvik.
båge öfverst i broskdelen, drar sig därpå
nedåt och mer och mer framåt i örsnib-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
