Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
carl m. fü st.
öron genom att sticka hål i örsnibbarne
för att där kunna hänga ringar eller andra
s. k. prydnader. Visserligen äro våra
damer numera så civiliserade, att de ej,
såsom t. ex. Botokuderna, använda tunga
trästycken till örhängen, hvarigenom både
örats ställning och särskildt örsnibbens
längd kunde — såsom det verkligen
inträffat just hos ofvannämda folkslag —
uttänjas till den grad, att den räckte
ända ned till axeln; men alldeles vilja
de dock ej einancipera sig från detta arf
efter våra förfäder vildarne.
En och annan kvinna närmar sig till
Ä.
örat vanställes. Det kan ©ckså hända,
att med tiden hela örsnibben klyfves,
därigenom att hålet så småningom förlänges
nedåt.
Inom den del af örat, som har
brosk-stomme, är örfållen för oss af största
intresse. Det är dennas byggnad, som
mera än något annat bestämmer hela
örats form. Genom Schwalbes
undersökningar är det utredt, att örfållens
olika former i allmänhet endast
angifva olika utvecklingsstadier hos örat.
För att förstå detta måste vi emellertid
först kasta en blick på örats utveckling.
B
M 3
C.
Bild 2. Förstorade oron från människoföster. Efter His.
M munöppning, B första brankialfåran (gälspringa), H Hörsel-(labyrint)blåsan, Siffrorna angifva samma delar här
som pä bild i, där förklaring lemnas. Utvecklingen går i följden A, B, C, D och bild i.
och med ganska mycket den gamla
barbariska seden genom sina örhängens art.
Så erinrar jag mig, att jag såg en dam
i Kristiania uppträda med gyllene
örrin-gar af minst io centimeters diameter.
Att hennes utseende därigenom ej vann
i skönhet, behöfver jag ej säga. Jag
kom genast att tänka på de ringar, som
oregerliga tjurar bruka hafva i nosen,
fastän jag naturligtvis ej vågade förmoda,
att örringarne hos den värda damen
tjänade ett liknande praktiskt syfte. De
aristokratiske romarne ansågo, att
genomstuckna öron (aurium fenestræ) var
något, som utmärkte slafven. Säkert är,
att genom örsnibbens genomstickande
och belastande både snibben och hela
Örat anlägges hos fostret såsom små
upphöjningar eller knutar kring den åt ryggen
vettande delen af
den första utaf de
parallela fåror, som
motsvara
gälspringorna hos fiskarne
(A). Då dessa
knutar tillväxa (B. C.
D.), förenas de
delvis och förändras
till de olika
utbukt-ningar på örat, som
jag förut omtalat.
Springan själf
slutes på detställe, som motsvarar den ofvan
omtalade örviken. Till att börja med är
Bild. 2. D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
