Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
CARL M. Fü ST.
Hos kvinnor lär för resten den
Darwinska örspetsen vara sällsyntare än hos män.
Eild 5. Konturtecknitig af bild 4 för att tydligare visa
likheten med macacusörat. D S. Darwinska spetsen.
Att ställa upp en i detaljer bestämd
öronform såsom typiskt mänsklig är en
fullkomlig omöjlighet. En sådan borde
väl, tyckes det, finnas afbildad i de
anatomiska handböckerna; men
olyckligtvis visar det sig, att de olika
ana-tomerna gifva oss afbildningar af olika
former. Uppfattningen af normalformen
blir alltså subjektiv, och samma
förhållande är naturligtvis också rådande
med afseende på skönhetsformen.
Dock kunna vissa fordringar
uppställas, hvilka måste vara uppfyllda för att
ett öra skall kunna kallas vackert. Det
skall nämligen vara fullt utbildadt d.
v. s. örfållen fullständigt inviken. Örats
yttre kontur så väl som örfållens fria
kant skall hafva mjuka vackra båglinier
utan vinklar. Motfållen bör ej alltför
mycket på något ställe skjuta utanför
örfållens ytterplan. Däremot bör en
markerad förändring i planet äga rum
vid örfållens och motfållens nedre ändar,
i det den här liggande utbuktningen-
(mot-taggen) skjuter framåt och utåt,
dragande örsnibben med sig. Örsnibbens yttre
yta blir därigenom något vänd framåt,
får flere plan eller ytor och ser ej
hängande ut utan så att säga mera plastiskt
liflig. En allmängiltig definition på hvad
som menas med en skön öronform är det
väl knappast möjligt att uppställa,
liksom det bör vara svårt att med teckning
och målning gifva ett fullt uttryck för
en skön öronform. Då reliefen är så rik
som hos örat, måste äfven den tredje
dimensionen tillgripas vid afbildandet
för att man skall fullt kunna uppskatta
det plastiskt sköna däri.
Liksom människan i sin helhet växer,
så växa också hennes öron, tills de nå
en viss storlek. De hålla sig sedan vid
denna hos den fullvuxna människan tills
omkring femtionde lefnadsåret; därefter
tilltaga de åter i både längd och bredd,
beroende därpå att de plattas ut. Denna
utjämning af öronens yta och därmed
följande förstoring uppkommer
säkerligen till följd af hudens med åldern
aftagande elasticitet.
Det är mycket vanligt, att
öronfor-men går i arf uti släkten, än i sin helhet,
än i detalj, men ändock förete
öronfor-merna ej, såsom man på grund härutaf
skulle kunna tro, några utpräglade
raskaraktärer. Tvärtom har studiet af de
olika människorasernas öron hittills ej
lämnat några vidare bidrag i sådan
riktning. Framtida studier skola måhända
blifva mera gifvande i detta hänseende,
men det är mycket ovisst, emedan
växlingarne i örats relief äro så mångfaldiga
och öronformerna inom samma ras visat
sig vara hart när otaliga. Just denna
månggestaltning gör, att öronformerna
blifva till och med individuelt
karaktäristiska, hvilket förhållande också gjort dem
särdeles lämpliga till igenkänningstecken
i praktiskt hänseende. Polisen har i dem
ofta ett utmärkt medel att kunna
konstatera identiteten hos personer.
Det individuela i öronformen iakttogs
redan af antikens bildhuggare. Man ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
