Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ÖRATS FORM.
331
nämligen ej på de antika konstverken en
och samma bestämda öronform; tvärtom
förekommer individualisering af öronen
oftare och starkare än i fråga om t.
ex. näsa, panna, ögon. Konstnärerna
hafva synbarligen utarbetat öronen efter
lefvande modeller och ej, såsom vid
formandet af andra kroppsdelar,
behärskats af ett typiskt skönhetsmod.
Såsotn exempel på, huru realistiskt den
grekiska konsten visste att behandla
öronen, vill jag påminna om hvad jag
ofvan nämnt om örsnibben och skulle
kunna framdraga många andra
exempel. Särskildt vill jag erinra om ett
tillfälle, där konstnären just i realistisk
behandling af öronen, eller rättare af det
ena örat, särdeles uttrycksfullt
karaktäriserat den person han framställt. Hos
Knytnäfskämparne äro nämligen, såsom
Winckelmann först påvisat, det vänstra
örat, eller nogare taget dess motfåll,
put-formigt uppsväldt, ja på en af dem är
till och med örat sprucket, och en
bloddroppe har sipprat ut. Det är också
ett ej ovanligt resultat af ett kraftigt
kiiytnäfsslag,atten
blodsvullnad
(hæ-matom) uppkommer. Konstnären
har dessutom velat
framhålla, huru
särskildt vänstra örat
var mera utsatt för
motkämpens högra
hand, hvilken
tjänade som
anfallsvapen.
I de så kallade
satyrörönen,
sådana som de finnas
t. ex. hos Marsyas
i Lateranen,
fram-häfves en bestämdt djurisk karaktär.
Detta slags öra med sin högt uppdragna
spets (ej motsvarande den Darwinska ör-
Bild. 7. Ett sartyröra.
spetsen) är emellertid ej en blott
konstruerad form, utan förekommer verkligen
ibland hos människor, om också ej så
ofta. Örat sitter
emellertid då på sin
vanliga plats och ej
såsom hos Marsyas, hos
hvilken örtaggen är
i samma
horisontal-linie som de öfre
ögon-bågarne. I de i
konstens historia så
berömda gafvelgrupperna från Egina, som
finnas i Münchens
glyptotek, hafva alla
krigarne ej lika öron.
En del hafva vackra,
proportionerliga,
andra för små och fula.
Här föreligger ett
intressant exempel på
att öronformen i en
så tidig period af grekisk konst ej
behandlats efter ett fastslaget skema.
Det kan emellertid sättas i fråga,
huruvida individualiseringen af öronformen
inom grekiska konsten är objektiv eller
subjektiv, d. v. s. om öronformen är
säregen för modellen eller beror på ett
manér hos konstnären. I sådana fall
som t. ex. hos knytnäfskämparne är ju
objektiviteten klar, i andra däremot ej
så tydlig. — Morelli har ur studiet af
renässansens målare fått den
uppfattningen, att hvarje framstående konstnär har
sitt sätt att framställa mänskliga delar,
och man skulle enligt honom kunna på
handens och öronens form sluta till
mästaren. — Likasom hvarje epok i stort
sedt har sitt särskilda mod i
framställningen af en eller annan kroppsdel och
gifver den en viss och enahanda prägel,
så skulle ju också de framstående
banbrytande mästarne kunna förläna sin
plastiska eller färglagda framställning af
Bild 6. Ett öra med svullen
motfält från en pankratiast
(knytnäfskämpe) efter
Winckelman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
