Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Fröken Hall. Af Hjalmar Söderberg
- I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fröken Hall.
Af Hjalmar Söderberg.
I.
Det gamla hvita tvåvåningshuset i västra
alléen — med det höga, starkt
sluttande taket och de gröna persiennerna —
kallades ännu allt jämt »öfverste Halls
gård», oaktadt fulla tio år förflutit sedan
öfversten gick ur tiden. I de små
samhällena gör man sig ingen brådska med
att glömma. Det kunde också hända,
då man i ett sällskap diskuterade stadens
skönheter, att någon gammal kavaljer
med en rest af entusiasm från unga
dagar stack in namnet Louise Hall,
öfverstens dotter och enda barn. Hon räknade
sina fyrtiofem år, och hennes hår var hvitt
som snö; tidigt grånadt hår var ett
släktdrag i familjen. Hon bebodde nu öfre
våningen af det hvita huset, ensam med
en gammal släkting och en trotjänarinna;
bottenvåningen var uthyrd åt en äldre
läkare och barnlös änkling, doktor Smith,
som i det närmaste upphört med sin
praktik.
Öfverstens hus hade för tjugu, trettio
år sedan varit en af brännpunkterna för
stadens sällskapslif. Den tiden förstod
man ännu konsten att roa sig; baler,
slädpartier och ridturer aflöste hvarandra året
om. Det var i de glada tiderna; stadens
glansperiod, brukade doktor Smith säga.
Det hade skett många förändringar
sedan dess. Man hade dragit järnväg
längs med västra alléen, midt igenom
parken och låtit den klyfva den gamla
kyrkogården midt itu. Anghvisslor skuro
genom luften; fabriker larmade, maskiner
bultade och stönade, och ändå . . . Alla
voro ense om att det blifvit tyst och dödt
i staden. Kapitalen hade vexlat ägare.
De gamla förmögenheterna hade skingrats;
medan man bonade golfven i sina
danssalar, hängde Kiørboes djurstycken och
Marcus Larssons mariner på väggarne
och fyllde sina källare med gammalt
rhenvin, rann den gula metallen bort mellan
fingrarne som lös sand. De nya
penningmännen, matadorerna från i går, hade
hufvudena alltför öfverfyllda af siffror och
affärskombinationer för att kunna dyrka
den glada vetenskapen med andakt. Man
åt godt och drack mycket på deras
middagar; men om det efter kaffet och
likörerna spelades upp till dans, kunde det
hända att dansörernas kärntrupp, de unga
militärerna, redan i tysthet deserterat till
Frimurarelogens schweizeri. Glädjen hade
icke hunnit göra sig hemmastadd bland
de nya paradmöblerna i våningar, som
ännu luktade af nytt trävirke och färsk
oljefärg.
— — Då staden hade sin glansperiod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0441.html
