Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fröken Hall. Af Hjalmar Söderberg - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bredde sig blek och grå bakom trädens
nakna kvistnät. Ett par pensionsflickor
kommo halfspringande ut ur en port och
skyndade snedt öfver alléen — skodonen
klapprade mot den frusna marken — och
långt borta skymtade några mörka
punkter, som närmade sig långsamt. — Då
hon nästa gång såg ut, kände hon genast
igen dem — de .hade kommit midt
framför fönstret —: det var ett par af
aktörerna, och en af dem var Johannes
Volter. Han var spenslig och blek; men
det låg en viss energi i hans gång, och
han bar hufvudet högt. Han hade en
sliten öfverrock och en omodern hatt;
man hade tydligen icke råd att nöta sina
teaterhabiter på gatan.
Hon satt länge och såg efter honom.
När han försvunnit, brast hon i gråt.
— — Fröken Hall hade under de
närmaste dagarne upprepade samtal med
kyrkoherde Schröder.
En afton såg man henne för andra
gången på teatern med doktor Smith,
och denna gång stannade hon till
föreställningens slut. Man gaf ett stycke af
en spansk författare, ett skådespel, där
starka lidelser brottades och repliker,
färgade af ett sjudande blod, slungades ut
öfver rampen. Volter hade hufvudro]len,
och han spelade den med raseri.
Publiken satt till en början en smula förbluffad,
men rycktes småningom med; akt för
akt stegrades bifallet, och efter
slutscenen blef det ett formligt jubel. Man
glömde nästan att förvåna sig öfver
fröken Halls närvaro.
Pjesen slutade tragiskt. För att mildra
intrycket gaf man en liten balett ofvanpå.
Fröken Hall beredde sig just att gå, då
Volter steg in på öfre parkett i sällskap
med Brandt och tog plats på en ledig
stol i närheten. Han såg upprymd och
förtjust ut; han hade ännu rester af smink
och puder i ansiktet, och under ögonen
lågo mörka skuggor af tusch. Fröken
Hall satt som förlamad, och hon kände
blodet rusa till hufvudet. Han var så
nära ... bara ett par steg ifrån henne...
När ridån fallit och fröken Hall
närmade sig utgången, ryckte hon till ett
ögonblick vid ljudet af en röst bakom
hennes axel:
— Förlåt ... Ni glömde er kikare.
Det var herr Volter. Han räckte
henne kikaren med en djup och
vördnadsfull teaterbugning. Hon kom sig icke
ens för att säga tack, medan hon följde
honom med blicken, där han försvann
genom vimlet i korridoren.
Morgonen därpå reste Palmérska
sällskapet. Gamle Palmér hade en
resignerad min, då han gick på afskedsvisit till
redaktionerna; resultatet af sejouren var
icke lysande. Man hade inte längre samma
intresse för konsten som i gamla dagar.
— — På postkontoret skrattade man
åt att kyrkoherde Schröders tjänstflicka
under den närmaste tiden efter sällskapets
afresa flera gånger lämnade in bref med
adress till skådespelaren J. Volter. Man
antog att den unge mannen i henne gjort
en eröfring under sin vistelse i staden.
Fröken Halls hastigt påkomna intresse
för teatern dryftades ännu någon tid.
Pastorsadjunkten Pauli, en nitisk och
strängt renlärig teolog af den yngre
skolan, förklarade i en trängre krets att
saken noga räknadt icke hade öfverraskat
honom: han hade alltid haft en obestämd
förnimmelse af att fröken Hall inte var
hvad man egentligen kallar sant religiös.
Pastorns familjenamn var ursprungligen
Lundström; namnet Pauli hade han
bildat af sin fars dopnamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
