- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
409

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fröken Hall. Af Hjalmar Söderberg - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin trädgård, sin musik och sina fattiga.
Doktor Smith spelade fortfarande piket
med tant Aurore, när han icke sysslade
med sina vetenskapliga experiment;
forskningen efter ett botemedel mot kräfta
började under de senare ären allt mera
taga hans tid och krafter i beslag.

Fröken Halls hälsa hade på sista
tiden varit vacklande. Hon hade redan
för åtskilliga år sedan haft symptom af
njurlidande; symptomen började uppträda
på nytt efter en svår höstförkylning.

En dag i början af december blef
hon sängliggande.

Doktor Smith förklarade hennes
sjukdom vara af mycket allvarsam natur och
rådde henne att tillkalla en yngre läkare;
men hon vägrade med en trött fatalism.
Hon ville endast se sina gamla vänner
omkring sig, och hon ville först och främst
tala med kyrkoherde Schröder.

Man underrättade kyrkoherden, och
han infann sig redan samma dag på
eftermiddagen. Man lämnade honom ensam
med den sjuka, hvars pupiller, vidgade
af skymningen i rummet, med ett bedjande
och ångestfullt uttryck riktades mot hans.

— Jag längtar, hviskade hon. Jag
längtar förfärligt. Skrif efter honom!

Och kyrkoherden lofvade att skrifva.

Af tidningarne fick hanjveta, att
Palmérska sällskapet, där Volter fortfarande
hade engagement, befann sig i andra
ändan af landet, i en af de norrländska
städerna. Det kunde alltså dröja en vecka
och mera, innan han var att vänta.
Kyrkoherden skref emellertid genast och
skickade respengar.

Dagarne blefvo långa för fröken Hall.

Det snöade oafbrutet; den hvita
drifvan på fönsterblecket växte dag för dag.
Det var snö och snö och ständigt mera
snö. Staden och slätten sjönko in i en
mjuk och hvit oändlighet.

Den sjuka låg orörlig som i dvala,
med slutna ögon; gång efter annan slog
hon upp dem och lät blicken med apatisk
ro glida omkring i den hvitgrå snödagern,
dämpad af persiennerna och af
decemberdagerns tidiga skymning. En enda gång
föll hon ur sin likgiltighet; hon bad tant
Aurore om en spegel. Då hon fatt den
låg hon länge stilla och betraktade sina
aftärda drag i det ovala glaset. En
sekund gled liksom skuggan af ett leende
öfver hennes ansikte; i nästa ögonblick
fick hon tårar i ögonen och lade spegeln
ifrån sig. En stund senare lät hon med
smärtsamt sammanbitna läppar händerna
glida fram och tillbaka öfver sin af
sjukdomen vanformade kropp; det hade
uppträdt vattensvullnad i benen. Hon kunde
känna, hur trycket af hennes pekfinger
efterlämnade en fördjupning, som då man
trycker fingret mot en degig massa, och
som endast småningom utplånades.

Hennes nätter voro oroliga; timmar
igenom kastade hon sig af och an utan
sömn. Hon tänkte under sådana nätter
mycket på gamla dagar. Sida vid sida
med de afgörande ögonblicken i hennes
lif trängde sig betydelselösa episoder fram
i hennes erinring och förvirrade intrycken
— ansikten af personer, som hon sett
någon gång för länge sedan i en
järnvägskupé eller en teatersalong, och lösryckta
yttranden, som hon uppfångat på någon
bjudning för tjugu, trettio år sedan och
som glömt sig kvar i någon af minnets
skräpkamrar. Det bröt fram alltsamman,
stort och smått, nu när upplösningen
nalkades. I klarare ögonblick kretsade
hennes tankar kring detta enda: om han
skulle hinna fram i tid; om’hon skulle
få se honom ännu en gäng och lägga
sina händer i hans. Hon gaf själf sitt
hopp ett bittert nej, och hon fann det
rättvist.

— Jag har varit feg, tänkte hon. Feg,
feg ... Åh, om jag hade haft mod, om
jag hade vågat. — Men jag är ju bara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:23:34 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1893/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free