Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Amerikanskt sällskapslif. Af Cecilia Wærn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
cecilia wærn.
tion, i synnerhet om personen i fråga, som
eder brefskrifvare, kan anses hafva gagn
af att bli känd). För föremålet
presenteras alla med en liten inledande
anmärkning om båda parterna, som genast
bringar samtal i gång. Middagsbjudningar
förekomma däremot icke så ofta för
nykomlingen, men förekomma likväl och
ha en säregen prägel af elegant utstyrsel
och ledig stämning. Litet pröfvande är
i en del af just de angenämaste
kretsarne — banjon eller gitarren. Ligger den
framme, är frestelsen att höja stämningen
med sång för stark för att kunna
motstås. Det är vida bättre än de
sentimentala, högtidliga engelska visorna, men
i stället undfägnas man med varietévisor
och stumpar af slagdängor. Det anses
nästan för humoristiskt att sjunga
slarf-vigt. I Boston kan emellertid detta icke
hända.
En amerikansk egendomlighet är a
ladies lunch. Man bjudes till en lunch
på flera rätter mat, ofta i tillstängd och
gasupplyst sal, sitter inne i hatt, får gå
så fort man druckit kaffe, har alis ej
tråkigt, men är dock glad att vara »a
busy zvomanv och slippa ifrån många
sådana afbrott i dygnets arbetstid.
Oblan-dadt angenäm är den gästfria vanan att
bjuda på lunch i hvardagslag.
Visittiden är eftermiddagen, mellan intima
bekanta kvällarne. Man bjudes på té eller
choklad, sitter en god stund, kan, i vissa
välkända litterära eller konstnärliga hein,
ofta komma riktigt i stämning vid den
sprakande vedbrasan och det dämpade
lampskenet. Det kan vara äkta
sällskaps-lif, ledigt i formen och rikt på intresse.
Också komma alla möjliga strängt
arbetande män gärna till dessa ställen och
sitta länge kvar. Ibland stores det som
allt annat af motsatserna här, då en
ultra-fashionable fru kommer med sin
atmosfär af öfverklass och öfverlyx.
Kotteriandan är också rätt stark — icke
trång, det är omöjligt att den skulle
kunna vara trång i kretsar, där man ena
dagen möter en ny oslipad diamant från
Västern och den andra hör talas om, om
man också tyvärr icke råkar, en
höfding från Söderhafsöarne. Men stark är
kotteriandan och under ali denna
kosmo-politism ligger en inbiten känsla för New
Yorks företräden, som tagit sig luft
i yttrandet: »I would rather be a lump
pest in New York than a wealthy man
out West». Det tager därföre sin tid att
komma i tagen, i synnerhet som tonen
är mera ledig än formelt artig.
Lefnads-vettet är fint, främlingen tilltalas, drages
in med, får en eller annan liten
förklaring. Men ingen tar sig af en, som
de skulle göra i Sverige eller Italien.
Kan man ej ge svar på tal, får man
skylla sig själf. Därföre trifvas icke
heller »outsiders», och de bästa
kretsarne äro ännu ganska typiska. Men
de inkräktas tyvärr mer och mer af
oron och disharmonien i den stora
par-veny-världen, och en sådan salong som
Mr Richard Watson Gilders blir nog
snart en saga blott. Richard Watson
Gilder, utgifvare af tidskriften »the
Cen-tury», har om fredagskvällarne mycket
omtalade mottagningar. Det hvilar mer
än en fläkt af de omskrifna franska
salongerna öfver dessa kvällar, där alla,
stora snillen, blyga »Bohemians», trötta
andliga arbetare och andra mer
obetydliga personer känna sig vederkvickta och
hemmastadda, tack vare värdfolkets
rättframma älsklighet samt osökta, glada
och fina skämt och vett. Jag har aldrig
sett en mera obesvärad sällskapston än
här. I Italien t. ex. fordras godt minne
för namn och personligheter. Här tar
man för gifvet, att man hunnit glömma
af eller icke hört talas om hvarandra,
påminner med största ledighet om det
sista sammanträffandet eller presenterar
sig själf och talar om sitt arbete, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
