Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sokrates och Aristofanes. Ett stycke antik kulturhistoria. Af Johannes Paulson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sokrates och aristofanes.
445
Streps. Jag vandrar i luften, öfver
solen tänker jag. *
Sokr. Jag stackars man, till döden
kväfves jag af rök.
En lärj. Och till en askhög brännes
jag, olycklige.
Streps. Hvi buren fräckt I våldshand
emot gudarne
och efter själfva månens säte spejaden?
Koren. Af många grunder dem förfölj
med hugg och slag,
men mest emedan gudars makt de trädt
för när.
Med denna drastiska scen, i hvilken
Sokrates och hans följe förjagas som
skadedjur, slutar komedien.
Antikens män kunna i allmänhet
fröjda sig åt att vara omgjutna af ett
idealitetens skimmer. Maior e longinquo fit
reverentia: sedda på långt häll, hafva
de förefallit vara fria från vanliga
mänskliga svagheter. Men när tvänne af dessa
antika ideal kommit i en sådan beröring
med hvarandra, som fallet är med
Sokrates och Aristofanes enligt den komedi,
för hvilken vi här redogjort, huru går
det då med idealiteten? leke kunna de
väl bägge stå kvar i dess skimmer? Det
vittnar godt för människans förmåga att
se det hon vill se och sluta ögonen till
för det hon icke vill se, att man, denna
komedi oaktadt, fattat förhållandet
mellan de bägge stora atenarne som
åtminstone af personlig antipati fullständigt
ogrumladt. Det är särskildt Kirkegaard,
som — om jag eljest rätt förstått
huf-vudtanken i hans blott alltför
skarpsinniga utredning af denna fråga i hans
redan nämnda skrift, p. 134 ff. —
före-trädt den uppfattningen, att Aristofanes
i Molnen behandlade Sokrates med
samma »ironi», med hvilken denne plägade
behandla sina medborgare, och att han
också gör det i Sokrates’ egen anda.
Men läsaren har säkerligen samma in
tryck som jag, att »Begrebet Ironie»
alldeles ingen tillämpning äger på
Aristofanes’ uppfattning af Sokrates. Det
är krigarens språk skalden för, och det
är en förklarad fiende han bekämpar.
— Man har äfvenledes sökt komma ur
svårigheten genom följande resonnemang:
Ingen bestred den gamla komedien dess
rätt att föra fram på scenen hvilken
atensk individ som helst, som befanns
lämplig till dramatisk person, och att
efter sitt suveräna godtycke utrusta denna
individ med de kompletterande drag, som
gjorde den till en komisk figur. Och ur
denna medgifna rätt följde då, menar
man, också att ingen för sin enskilda
del hade något emot att på nämnda
vilkor ställa sig till komediförfattarnes
förfogande, och Sokrates kunde så mycket
mindre hafva något emot det, som man
har ett yttrande af honom — om
eljest anekdoten är tillförlitlig — af
innehåll att »man borde med afsikt utsätta
sig för komediförfattarnes hån och spe;
ty om det de säga är sannt, så måste
det bidraga till vår förbättring; är det
åter inte sannt, så berör det oss alldeles
icke». Med utgångspunkt i ett sådant
resonnemang kan man visserligen icke
se något bevis på Aristofanes’
vänskapliga sinnelag mot Sokrates däri, att han
gjorde honom till den hårdt begabbade
hufvudpersonen i den komedi, hvilken
han riktade mot sofisterna och den nya
tidens uppfostringsteorier; men man
behöfver icke heller däri se utslaget af
någon ovilja mot Sokrates personligen och
hans sträfvanden. — Man har sökt stöd
för antagandet af ett, om också icke
intimt vänskapligt så åtminstone icke
uppenbart fiendtligt förhållande mellan de
bägge männen i den omständigheten, att
Plato i sitt »Gästabud» sammanför Sokra-
* Citat efter Sokrates; se ofvan sid. 439.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
