Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sokrates och Aristofanes. Ett stycke antik kulturhistoria. Af Johannes Paulson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
johannes paul son.
tes och Aristofanes som Agatons gäster.
Då detta gästabud fingeras vara hållet
år 416*, alltså sju år efter Molnens
uppförande, ligger däri, säger man, ett bevis
på att Plato, som i denna punkt måste
erkännas vara vittnesgill, icke fattat
förhållandet mellan Sokrates och
Aristofanes som ett fiendtligt. Men härutinnan
har man säkerligen icke resonnerat rätt.
Det kan härvidlag vara likgiltigt,
huruvida Agatons »Gästabud» i någon mån
är »historiskt» eller ej; visst är det i
alla fall, att Plato valt de personer,
hvilka han låter deltaga däri, uteslutande
från synpunkten af att få lämpliga
företrädare för de meningar, hvilka han i
denna sin dialog ville låta komma till
tals. Och för den framställning af
kärlekens väsen, hvilken han där lägger i
Aristofanes’ mun — ett praktstycke af
verklig Aristofaneisk fantasi — kunde
han icke välja någon ens tillnärmelsevis
så lämplig person som Aristofanes. Att
låta denne deltaga i gästabudet är alltså
från Platos synpunkt motiveradt äfven
under den förutsättning, att förhållandet
mellan honom och Sokrates varit ett
uppenbart fiendtligt. Därest man
verkligen vill göra allvar af antagandet att
ett umgänge på ömsesidigt vänskaplig fot
var möjligt mellan desse bägge, har man
icke häller någon grund att taga
Aristofanes’ lidelsefulla anfall på
statsmannen Kleon eller på tragikern Euripides
som framsprungna ur någon djupare
indignation, som motiverade dem. Men
om vi afkläda den aristofaneiska
komedien hennes lidelsefulla patos i
bekämpandet af de nya riktningarne i politik,
litteratur och religiös åskådning — och
onekligen tyckes den litteraturhistoriska
domen vara böjd att gå i den riktningen
—, så hafva vi också därmed afklädt
henne hennes ideella egenskap. Därmed
må nu vara huru som helst. Visst är
att den uppfattning, mot hvilken jag här
vänder mig, motsäges af hvad Plato
låter Sokrates yttra i sitt »Försvarstal»
inför domstolen, där han stod anklagad
som en, den där »införde nya gudar och
fördärfvade ungdomen»; ty Sokrates
härleder där uppenbart den ovilja, för
hvilken han höll på att falla offer, från det
anfall, som Aristofanes i Molnen riktat
emot honom. Att det verkligen
lyckades Aristofanes att få sin vrångbild af
filosofen antagen som normerande för
den allmänna uppfattningen af honom
— därest denna ej redan förut stadgat
sig i samma riktning —, framgår äfven
af den omständigheten, att Sokrates’
minnestecknare ofta vända sig polemiskt
emot Aristofanes.
Nej, vi måste taga sakläget sådant
det är, obekymrade om, huruvida
Aristofanes, därför att han, åtminstone för
oss att se, i så hög grad brast i en
riktig uppfattning af den atenske filosofen,
är i behof af en »Ehrenrettung» eller ej.
Den enkla, nakna sanningen är den,
att då Molnen år 423 f. Kr. uppfördes,
icke blott Aristofanes utan äfven hans
publik fattade Sokrates som en af
sofi-sterna. Det var icke värre än när den
Wöllnerska ministèren genom att resa
anklagelse mot Kant för heterodoxi
visade sig likställa honom med förste
bäste »upplysningsfilosof», eller när i Sverige
religionsprocessen mot Geijer ådagalade
oförmågan hos hans samtid att fatta denne
store forskares djupa religiositet, därför
att den rörde sig i andra formler än de
populära. Det är kändt att Aristofanes föll
igenom med sin komedi; han erhöll
endast tredje priset, under det att första
och andra gingo till hans lyckligare
medtäflare, och man har varit påpasslig nog
att häri vilja se ett uttryck af den högt
* Platos dialog är skrifven efter år 384 f. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
