- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
448

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sokrates och Aristofanes. Ett stycke antik kulturhistoria. Af Johannes Paulson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

44§

johannes paul son.

sin för öfrigt aldrig metodiskt
genomförda åskådning, var synnerligen enkelt
och följaktligen lätt bearbetadt, lägger
han stor vikt vid att Plato i sitt
»Försvarstal» alldeles icke skiljer från
hvarandra några utvecklingsstadier hos
Sokrates. Mot den första punkten vill jag
anföra, att alla tidens bildningsintressen
icke på något ställe så sammanlupo i en
enda focus som i Aten, och att där
näppeligen någon individ var i högre grad
än Sokrates villig att upptaga och
pröfva det bildningsmaterial, som erbjöd sig.
Hvad den senare punkten beträffar, har
Plato aldrig för sig uppställt som
medvetet mål att objektivt teckna gången
af Sokrates filosofiska utveckling, och han
är därför oförhindrad att antaga att
Sokrates’ filosofi var densamma år 430
f. Kr. som då han år 399 dömdes
att tömma giftbägaren. För öfrigt skulle
det, då Sokrates icke efterlämnade
några filosofiska skrifter och då Plato
endast få år — enligt traditionen
omkring åtta — kan hafva hört honom,
mött särskilda svårigheter för denne att
teckna hans utvecklingsgång under äldre
tider.

Då förhållandet nu är detta, hafva vi
ingen tvingande anledning att identifiera
den Sokrates, mot hvilken Aristofanes
år 423 riktade sitt hätska anfall, med
den Sokrates, som år 399 fick tömma
giftbägaren. Vi kunna icke a priori
af-visa möjligheten af, att den utveckling
hos Sokrates, hvilken förde honom ut
■öfver sofisterna, väsentligen faller under
de 24 år som ligga mellan de bägge
nämnda tidpunkterna. Det är i och för
sig synnerligen antagligt — och Platos
framställning bekräftar det •— att en
man, som i så eminent grad som
Sokrates hela sitt lif igenom personligen var
»en sökande», aldrig funnit hvila vid
någon åskådning, som han tillkämpat sig.
Hvarje position, han i sådant hänseende

vunnit, var för honom endast en
operationsbasis för förvärfvandet af ännu högre
insikter. Och det ligger intet
nedsättande för Sokrates i, att han behöfde hela
sitt lif för att tillkämpa sig den klara
insikten i de -tankar, som verkligen med
rätta bära namnet sokratiska. Och i
detta sammanhang kan det också vara
tillåtet att erinra därom, att Aténs
historia under den period af Sokrates’ lif,
hvarom här är tal, bildar en fortlöpande
kedja af händelser, hvilka voro ägnade
att i särskild grad föra en tänkande
andes reflexion i sådan riktning, att det var
den omöjligt att stanna vid sofisternas
allmänna åskådning.

Jag har icke anfört detta, som om
jag därmed velat säga att Aristofanes
skulle skonat Sokrates för sitt anfall år
423 eller åtminstone behandlat honom
på ett annat sätt, därest denne redan
vid denna tidpunkt bevisligen gått
utöfver sofisterna eller i väsentliga punkter
vändt sig polemiskt mot dem. Där
Aristofanes tillfälligtvis i senare komedier
nämner Sokrates, antyder han ingalunda
någon förändrad uppfattning af dennes
person. Aristofanes’ anfall går ut ifrån
en allmännare motsats än den mellan
sofistik och samtida åskådning; den har
sin utgångspunkt i motsatsen mellan nytt
och gammalt öfverhufvud. Skola vi döma
Aristofanes strängt därför? Låtom oss
erinra oss, att Aristofanes icke som vi
från barnsben insupit vördnaden för
»hedendomens helgon»; låtom oss vidare
erinra oss, att historien ovedersägligen
idealiserat den atenske tänkarens bild;
och låtom oss icke heller förgäta, huru
svårt det alltid visar sig för dem, som
stå midt uppe i en historisk rörelse, att
rätt värdera den -— hålla vi dessa
synpunkter fast, så är det icke längre
obegripligt, att Aristofanes ställt Sokrates
på en linie med sofisterna öfver hufvud.
Sokrates företräder en af de riktningar i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0490.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free