Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
hellen lindgren.
trots frost och köld, hon vill ge sina barn
sin bästa kraft. Hennes väsens nyckel är
kärlek. Hon vill stämma folkets sinnen till
allvar och mod och bereda dess håg för
bistra pröfningar: hon är uppfostrarinna,
och hon måste vara hård för att
uppfostra. Här kommer då den moraliska
grundtonen fram i Topelii naturbetraktelse.
Strängt härdande uppfostrar hon, men
så, att hennes söner bli män, hennes
döttrar kvinnor, som kunna sköta ett hem,
mäktiga att lindra dagens tunga för en
make och känna arbetets plikt och fröjd
under tunga dagar. Ej söderns yra dockor
ifrar mot modern yppighet i seder och
framhåller naturens karghet som ett
ytterligare skäl, utom alla moraliska, att hålla,
måtta i njutningen. Den fosterländska
synpunkten, natursynpunkten och den moraliska
äro för honom ett. Hans karaktärsteckning
skall också visa oss samma sak: ett
naturideal i människovärlden. En barnsligt
okonstlad karaktär med moralisk kraft är
det högsta han erkänner, och hans
karaktärsteckning, som är utan djupare
förvecklingar, predikar moarnas och skogarnas
enkla, naturfriska lif som lyckans hemlighet.
Är det underligt, att när Topelius med
vill skalden hafva men nordens djupsinta
kvinna, en sådan som Eva Rhenfelt, Gösta
Bertelskölds ädla maka, en hjältinna, en
kvinna, som ger sin kärlek en gång för
alla, och som för dens skull, som hon
älskar, också kan gå genom elden och
trotsa kulregn som Eva gör.
Det naturideal, Topelius uppställer för
sig, och den fosterlandskärlek, som besjälar
honom på ett så vackert sätt, motsvaras
ganska noga af hans människoideal. Den
raske gossen, hurtig, ung och glad,
före-sväfvar honom i Mina tankars kung,
och för flärdens troll varnar han i en
sådan dikt som Fåglalåt, där han skarpt
diktarens hela entusiasm ger uttryck åt en
sund och enkel lefnadsfilosofi, hans röst
blifvit den, som man helst vill höra? Hela
Finland älskar honom med sällspord enighet.
Gamla och unga, män och kvinnor täfla
att ge honom sin hyllning, framför allt
mödrarna, framför allt kvinnorna ligga i
en slags andaktsfull berusning på knä för
denne idealismens store sångare i det
praktiska lifvets tid. Det finns en kritisk och
mefistofelisk ande hos hvarje människa,
kanske mest hos en kritiker. Vi säga alla
som borgaren i Athen: Det retar mig, att
Aristides skall kallas den rättrådige. Ej
så att vi säga som han: Låt oss ge honom
Salongen ‡å Björkudden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
