Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zachris topelius.
459-
tagit en vacklande hållning, säger man.
Han drömde kanske för mycket om
sagoprinsar och sagoprinsessor, så att han äfven
i verkligheten såg diktens idealgestalter.
Hans dikt vid Nikolajs död, hans dikt
öfver den äldre brodern till den nuvarande
kejsaren, den dåvarande tronföljaren,
innehöll för mycket blommor och väckte med
rätta ett obehagligt uppseende. Han tog
fennomaniens parti och öfvergaf den
sedermera. Som fosterlandsvän, säga vi oss som
förklaring därpå, fruktade han politiska
förvecklingar, och som det moderatas man
förstod han inga ytterligheter i fråga om
strid. Han lefde i en annan värld än den
verkliga, han var skald. Men det starka
hos honom var kanske icke så utprägladt
som det sköna, och Tegnérs ord: »Det starka
är det sköna värdt» gälla ju också
karakteren.
Man skall stå midt inne i förhållandena
för att kunna bedöma dylikt. Vi ha här
nöjt oss med att endast antyda, hvad man
under en tid af hans lif betraktade som
skuggsidor i hans offentliga uppträdande.
Om hans hållning gent emot de missnöjda,
till Sverige emigrerade flyktingarna, för
hvilka v. Qvanten i sina broschyrer om
finska förhållanden uppträdde som talsman,
en hållning, som strängt bedömts af fru
Cecilia Bååth-Holmberg i hennes i Svensk
Tidskrift för några månader sedan
offentliggjorda intressanta biografi om v.
Qvanten, finnas olika tankar, och här ger jag för
min del Topelius på det hela rätt.
Topelius måste i dessa sträfvanden se
en äfventyrarpolitik, som satte Finlands
lugn i fara. Den svärmiske,
ungdomsglödande entusiasten v. Qvanten var ju en
ganska vild fribytare på politikens fält,
och när han ställde sig i led med Bakunin
och andra revolutionärer, byggde han på de
overkställbara hypotesernas luftslott, och
drömmen om ett från Ryssland lösslitet,
fritt och själfständigt Finland måste
förefalla en praktisk politiker — han måtte
nu heta Topelius eller en politiker af rang
— som en af dessa hägringar, hvilka äro
frambesvurna ur djupet af ett medvetande,
som tar drömmar för verkligheter och
osannolikheter för trossatser.
Att Topelius aldrig burit kappan på
bägge axlarna, kan anses som visst. Att
han i tider af skarp partisöndring stundom
på vissa håll ansetts göra det, är lika visst.
För att ge en fullständig bild af honom
får det ej förtigas, att misstankar af detta
slag funnits. Hans oförmåga att sjunga ut
måste ha bidragit till sådana misstankar.
Hans böjelse att mäkla fred till hvad pris
som helst ledde honom ibland vilse. Så
kunde det hända honom att på sitt
arbetsrum ge luft åt manliga protester mot
fennomaniens öfvergrepp utan att sedan lägga sitt
tungt vägande ord i vågskålen. Vid det
tillfälle, då en ärad medlem af bondeståndet i
finska landtdagen förklarade, att någon skuld
till Sverige hade ej Finland — den var
för länge sedan betald och mera därtill —
gick diktaren hem, skref ett förträffligt svar,
benämndt Skuldsedeln, men stoppade det
sedan i skrifsbordslådan, tills det många
år efteråt, när hela saken var glömd, fick
ett rum i hans sista diktsamling Ljung.
Hurudan var Topelii ställning till
Runeberg? Präglad af den djupaste aktning,
säga somliga. Men man säger också, att
vid festtalet vid Runebergs död tog
diktaren sitt skrifna papper, det som sedan
trycktes, slog i hop det och tillade några
ord, så som vi hört uppgifvas färgade af
en stämning, som icke högaktade
Runebergs minne tillräckligt och som uttalade, att
efter honom och fullbordande, hvad han
åsyftat, skulle komma en skald, som gjorde
skaldestorverket — men han skulle dikta
på finska. Hvad skall man säga om detta
tillägg? Är det rätt uppfattadt, rätt
återgifvet? Hvem vet? Men om så är,
hvarför denna i molnen sväfvande profetia vid
detta tillfälle, och var det riktigt att
framföra den då? Skulle denne framtidsskald
då dikta bättre än Runeberg, och skulle
han göra det därför, att han diktade på
finska? Det intryck, kanske alldeles
öfver-drifvet, af djup harm, som detta väckte
hos en närvarande finne, må citeras:
»Då var jag så förbittrad», sade min
sagesman, »att när vi gingo ut, sade jag:
’nej jag går icke med i sorgetåget efter
Topelius en gång i tidén’. Nu har jag
ändrat åsikt. Låt oss icke tala därom —
jag har glömt det, och hela vårt folk har
förgätit sådant. Måtte jag slippa gå i
sorgetåget efter honom, när han en gång
är borta, — mina barn skola säkert göra
det: han är vår store man, han är också
vår gode man.»
En vältalig kommentarie till dessa sista
ord ligger i Topelii svarstal på festdagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
