Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
hellen lindgren.
teckna motsatserna hos Topelii syn på
historien, och trots alla bemödanden tar
han tydligen sagohjältens parti gent emot
»kronofogdarna».
Utan att analysera och utan att säga
det med tydliga ord, ger han instinktivt
det praktiska lifsintresset egoismens
småaktiga drag eller fanatismens förblindade
ton. Hela teckningen af frihetstiden visar
denna partiskhet, som tror på ett slags
känslans religion men tviflar, när det gäller att
bedöma förståndsreligionens män, och ej kan
se, att fast också här föreligger en ensidighet,
äfven den kan ha lika goda skäl för sig
som den andra. Nyttans vidskepelse, den
praktiske mannens fanatism ser Topelius
med helt andra ögon än hjälteärans
fanatism, och dock äro de ju båda ett rus,
bägge en öfverdrift, fast åt alldeles
motsatta håll. Och hvad är orsaken till denna
hemliga motvilja mot det praktiska lifvets
krafter? Det praktiska lifvet är en kamp
för tillvaron, som sträfvar därhän att
utplåna vissa drag af barnakarakteren hos
människan, den vegetativa sorglösheten hos
henne. Riksdagsmannen Larsson beskrifves
af Topelius en gång, medan han som bäst
längtar från de stockholmska
riksdagsstriderna under frihetstiden. Han längtar som
ett barn, pinas som fisken på torra landet
af den storpolitiska atmosfären, af
storstads-lifvets luft. Han vill se till sina fält,
inandas ångan från doftande klöfverland, och
han vill andas landtluften för att vara sin
egen herre så fullkomligt, som man är det
på landet. Den landtliga tillvarons tjusning
och det lugna arbetets ära hyllar Topelius
således så godt som någon — i det fallet
är han också praktisk — men det praktiska
lifvets andra sida, dess disciplin, gör
diktaren rädd, likasom bondehöfdingen blir det.
Samhällsmaskineriets arbetare måste
kämpa mot sitt eget jag, omforma det på
ett helt annat sätt än landtlifvets åbor.
Det gäller för dem att göra sig till
intelligenta maskiner, varelser som, för att
fullfölja ett mål och ernå ett resultat, måste
döda kanske hälften eller två tredjedelar
af sin varelse med dess tycken och
önskningar för att låta den återstående hälften
eller tredjedelen arbeta med en förr okänd
kraft och skicklighet för sitt speciela mål.
Denna specialisering anser Topelius som
det praktiska lifvets syndafall. Det är
trälarbetets maskineri, som han ser i en
sådan träning. Låt oss betrakta detta
no-gare, och vi finna tydligt och ovedersägligt,
att det är striden mellan barnet ocn
mannen och mellan fantasimänniskan och
förståndsmänniskan, som utkämpas inom
Topelius själf, och han tar barna- och
ynglinganaturens parti. Vi kunna formulera
dessa motsatser ännu skarpare med
partimänniskornas öfverdrift på örnse sidor. De
praktiska affärsmännen kalla sina
motståndare de veka stackars drömmarne, som
hylla landtlifvets dolce far niente bland
fåglar och blommor, gent emot den starke,
stridsduglige kapitalisten bland
världsmarknadens besökare. Sådana barnanaturer,
säga dessa, älska att vegetera framför en
ladugård, ett åkerfält eller en barnkammare
och ha soffhörnets lugn som sin eviga hamn.
Det motsatta partiet svarar härpå med
åberopande af det okonstlade naturlifvets
fröjder. De förstå ej, hur någon vill
underkasta sig det praktiska krigslifvets alla små
manövrer; hvad är detta annat än atletens
oädla träning af en viss muskelgrupp eller
en viss förmåga? Hvilket afsteg från denna
harmoniens jämvikt, som är det enda
naturliga! Blott den sorglösa kraftansträngningen
har för dem ett behag. Topelius har
naturbarnets motvilja för den med alla
överansträngningens krafter gjorda
ansträngningen, som förvandlar människan till ett
dressyrens mästerstycke, han är en
motståndare till den nya tidens maskinuppfinning,
tillämpad på människokarakteren. Och
dock måste denna järnhårda konsekvens,
detta system i arbetet finnas, om också
därigenom en viss blomning och oskuld i
karaktären måste gå förlorade. För
maktens och framgångens skattgräfvare gäller
det att uppoffra de många målen, de
växlande synpunkterna, fantasivärldens hugskott
och bilder, och att ej försöka de många
möjligheternas politik. Utan att hon
exklusivt ägnar sig åt sitt arbete och
underkastar sig en stympning af sina öfriga
förmågor till förmån för den kraft, som
behöfver och måste uppodlas, blir den
praktiska arbetsmänniskan oduglig. Med
detta följer en viss hårdhet, en viss
exklusivitet, hvars skönhet och berättigande
Topelius ej vill erkänna.
Det finns en annan praktisk kraft, han
däremot vill erkänna. Det är
inspirationens stora, glada kraft, som uppträder
ryckvis och sofver långa tider däremellan, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
