Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zachris topelius.
467-
det unga Finlands skald, det finns mycket
att lära af honom både för det unga
Finland och det unga Sverige, framför allt,
att det icke är den ästetiska synpunkten,
det sinnligt sköna, som är lifvets
hufvud-evenement.
Om någonsin idealismen haft en
värdefull bundsförvandt, är det i honom. I
allmänhet förefaller ju oss ett förord för
dygden och en varning för lasten lika
ointressanta, som om någon underrättade oss, att
rent källvatten är en svalkande dryck, och
att elden bränns. Men Topelius är aldrig
uttryckslös, han verkar aldrig med
medelmåttans ledsamma abrakadabra, han har
ofta utslitna satser att predika, och han
upprepar sig ofta, men det är en bägare
han höjer, han slår i ett eldigt vin i denna
bägare — ett hvardagsvin må vara, men
ett vin i alla fall, och huru ofta är det
vår tids idealism förstår detta?
Vänsäll var det namn, som våra
nordiska förfäder gåfvo åt den döde som
berömmande eftermäle. Denna nordiska dygd,
detta typiska nordiska karaktersdrag
sammanfattar Topelii egenskaper som diktare
och människa. Han är patriarken på
Björkudden. I denna vänsällhet låg mera än
välviljan mot vänner, den var en välvilja
mot alla, själfva den felande icke
undantagen. Den finns än i dag hos dessa
amiljefäder och familjemödrar, som vi alla
sett i våra svenska hem, där hans
gästfrihet ej känner någon gräns och hennes
medlidande ej heller känner någon, ty ingen
af dem kan se ett sorgset ansikte utan att
försöka ställa till rätta. Det berättas om
enkemannen, kapten Marryat en anekdot,
som visar, hur svårt det är för detta
välviljans diktarlynne att öfva rättvisans stränga
plikt mot en olycklig, äfven när den
olycklige är felaktig. Det hände honom en dag,
att hans dotter gråtande kom och visade
honom ett sönderrifvet förkläde och
berättade honom, att hon ej tordes visa sig
för guvernanten, hvarpå den gamle
sjöbussen och romanförfattaren tog förklädet
och ref upp det mer och gaf flickan den
allt annat än moraliska lärdomen: Säg
henne, I have done it. Det är
vänsäll-hetens natur att för alla ha en öppen famn
och med en viss faderlig och moderlig
frikostighet sprida kärlekens gåfvor utan att
så noga räkna på styfvern, om det är den
mest behöfvande eller den mest . värdige,
som får mest, och utan att någonsin räkna
som så, att någon blir lottlös.
Det är detta drag af obetingad godhet,
af en människovänlighet, som går på
spaning efter tillfällen att sprida sol och ge
gåfvor, som sätter prägeln, ger sin
egenhet och sitt nordiskt blida tycke åt allt,
som bär Zacharias Topelii namnstämpel.
Hellen Lindgren.
Björkudden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
