Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Teater. Amerikanska teaterkvällar. Teaterlif och teaterfolk i Västern. Af Gustaf Gullberg - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
amerikanska teaterkvällar.
469
ceum is said to be the finest theater in
the world»!
Låtom oss tro det! Svårare är det att
tro hvad som står på alla affischer, om
alla artister öfver allt: att mr Den-och-den
eller miss Så-och-så är »The greatest artist
in the world.»
Men om amerikanarne tro det — då
är ju allt väl!
Finge man döma af antalet teatrar och
de stora summor man kostar på dem, så
skulle man kunna tro amerikanarne vara
det mest teaterälskande folk i världen.
Och så är det kanske också!
Åtminstone anses teateraffärerna i Amerika i
regeln vara »good business», herrar
»managers» blifva rika, »stjärnorna» honoreras
furstligt, och Edwin Booth lämnade efter
sig en million.
Och ändå finnas inga statsdoterade
teatrar, inga genom obligationslotterier
understödda operor eller medels
lokalpatriotisk subskription uppehållna scener.
Hemligheten är kanske, att
teaterväsendet är grundadt på helt andra vilkor än i
Europa. De s. k. »stående teatrarne» äro
så godt som okända i Amerika.
Visserligen söka vissa artister med förkärlek en
viss teater, ett visst »company», men
öfver hufvud taget är teatern i Amerika
ständigt ambulerande, korsande år ut och år
in den väldiga kontinenten i alla
riktningar — ibland görande en afstickare till
Europa.
Teaterdirektören, »managern», är
framförallt affärsman, endast undantagsvis också
artist. I flygande fläng, med rent
amerikansk »speed» för han sitt sällskap från
stad till stad, stannande sällan mer än en
vecka eller ett par dagar på samma plats.
Utan rast eller ro bär det af.
Teatersällskapen jaga hvarandra med ursinnig ifver,
och teaterfolkets lif är ett lif i
järnvägskupéer.
Endast i några af de större städerna
stanna teatersällskapen så länge som två
eller tre veckor, och det är blott
New-York och Chicago — i synnerhet Chicago
nu under utställningen — som kunna räkna
på ett och samma sällskap för månader.
Och en »vecko-turné» förbytes ofta till en
»dagturné», en turné, på hvilken man blott
spelar en gång i hvarje stad, en s. k.
»one-nights-stand».
Det går undan!
Jag talade en gång med en ung aktris,
som just varit med på en dylik
»one-nights-stand» genom nord västern.
» Det är förskräckligt!» — yttrade hon -—
»natten blir en ständig dröm, en mara
om tåghinder och elände, och dagen en
jakt genom byar och småstäder. På tåget
sofver man eller äter massor af frukt och
candy och läser dumma böcker. Man
får magkatarr, förlorar sitt sinneslugn, man
blir tokig, och ens hjärna blir till slut som
en blött och stött flanelltröja! Jag vill
hellre bli komfortabelt inlogerad i
Sing-Sing, än gå än en gång med en
one-nights-stand !»
Men publiken vill ha nytt, ständigt
nytt, och det är svårt att tänka sig en
äkta yankee se samma stycke två gånger.
»Det är gammalt — go ahead!»
Och så rullar Tespiskärran på
Pull-manhjul och med expressfart från öster
till väster, från söder till norr, år ut och
år in.
* *
Med ali sin elegans, ali sin raffinerade
lyx sakna de amerikanska teatrarna i
regeln den komfort vi äro vana vid i de
bättre europeiska teatrarna. Det finns
visserligen oftast å hvarje stol en automatisk
apparat, som för en slant hyr ut åt dig
en kikare, och under stolsitsen kan du
placera din hatt, om du ej är allt för rädd
om den. Men din röck, din käpp, ditt
paraply — hvar göra af dem ? Kapprum
äro alldeles okända, och du får placera
dina saker hur och hvar du kan och se
till, att du får dem med dig, när du går.
Underligt nog saknas komforten af
kapprum äfven på teatrarna i komfortens land,
England.
De amerikanska teatrarna sakna i
regeln äfven foyerer. Den stora
Auditorium-teatern i Chicago, säkerligen den största
teater i världen, skryter särskildt med en
foyer, en promenadfoyer, och några teatrar
ha verkligen följt exemplet.
Columbia-teatern t. ex. har både ladies
reception-room och gentlemens smoking room —
men detta är undantag. Vill man röra
på sig under mellanakterna, får man
promenera i den oftast utsökt fint utstyrda
entréen.
Enfigt lag får ingen servering af
spirituösa ega rum inom teatrarna — men som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
