Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Teater. Amerikanska teaterkvällar. Teaterlif och teaterfolk i Västern. Af Gustaf Gullberg - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
amerikanska teaterkvällar.
471
:»jig» eller en liten uppvisning i det
moderna amerikanska friluftsspelet »base-ball».
De inhemska dramatiska författarne
lägga antingen an på det halft
sentimentala skådespelet eller på det rafflande
morddramat samt öfva framför allt sin talang
.och sin uppfinningsrikedom på att af den
gamla sagolitteraturen och den moderna
äfventyrsromanen tillverka de mest
extra-vaganta »extravaganzastycken» eller feérier.
Bland representanterna för det
förstnämnda slaget af författare anses Edward
Kidder och Clyde Fitsch stå mycket högt.
Deras genre kan närmast liknas vid
den, som hos oss representeras af de
lyckligtvis nu mycket sällsynta
Birch-Pfeiffer-ska dramatiseringarna, rörande, otroliga,
larmoyanta, med ädla män och falska
kvinnor och bofvar och hjältar utan ali
.ända.
Dessa båda författare ha likväl
fördelen att ofta få skrifva sina stycken för en
af Amerikas bästa skådespelare, Sol Smith
Russel, en verkligt god aktör och en fin
komiker, som jag närmast skulle vilja likna
vid gamle Knut Almlöf, om han än icke
hinner denne i förmåga af skarp
indivi-dualisering eller har hans djupt satiriska
åder.
Men det är skådespelaren, som gör
författaren •— Russel som räddar både
Kidder och Fitsch.
Karaktererna i dessa inhemska stycken
som t. ex. »Peacefu! Valley» af Kidder
och »Aprilweather» af Fitsch äro endast
löst skisserade, så löst, att anvisningarna
på programmet nästan säga allt. Man
brukar nämligen ge små fingervisningar på
affischen. Hjälten i »Peaceful Valley» mr
Hosea Howe är t. ex. »en man från
bergen, som säger hvad han menar och menar
hvad han säger», en annan är »af
naturen ämnad till en gentleman» hvaremot
styckets bof är »en spekulatör, som brukar
människornas dumhet till sin egen fördel.»
När man läst programmet, kan man
ofta hela stycket.
Fitschs senaste, för Russel specielt
skrifna stycke, är ganska typiskt för hela
riktningen.
En ung artist är inackorderad hos en
förtjusande enka med ett par små
oförsörjda barn. Mannen har omkommit på
sjön. Naturligtvis älskar artisten enkan,
— mycket platoniskt. Han passar barnen
och ger sin sista slant till hushållet i hopp
att vinna enkans hjärta. Men hon är
ståndaktig och trogen sin mans minne. Och
den stackars artisten går där och fullgör
en äkta mans alla plikter utan att äga
hans rättigheter. Det är en sorglustig strid
i ett par akter — och just som enkan är
färdig att ge efter så — kommer den icke
omkomne mannen tillbaka! Stor scen med
gråt och tandagnisslan. Men den ädle
artisten lägger makans hand i den
åter-vunne makens och är glad och nöjd i
medvetandet om sitt goda samvete. Huru
vackert! Det skall hela Russels verkligen
smidiga konst till för att locka publiken
till tårar i sista akten. Men det lyckas.
På detta område, på skådespelets och
komediens område, ha emellertid de
inhemska författarne icke vunnit några större
framgångar. Publiken, den något
teater-bildade publiken, föredrager alltjämt det
importerade silket -— är det ock blott
halfsilke — framför det hemmaväfda
hvar-dagstyget. Men på boulevarddramernas
område stå de amerikanska författarne san
nolikt som de första — försåvidt det
gäller rafflande episoder, spännande scener,
otroliga bedrifter, mord, rån och alla slags
brott satta i scen.
Mot ett par sådana stycken som t. ex.
»The face in the Moonlight» eller »Lost
in New-York» äro de franska
boulevarddramerna och d’Ennerys »skådespel» att
likna vid små förtjusande idyller.
Här sparas intet, som kan framkalla
starka nervskakningar och »behagliga
rysningar» hvarken i text, rekvisita eller
iscensättning. Ryktbar är ju den naturalism,
hvarmed dylika pjeser spelas, äfven om,
som jag fruktar, de notiser därom, som
ibland nå våra tidningar, på den långa
vägen hit blifvit åtskilligt uppfiffade här
och där. Men det är tillräckligt i alla
fall. Och jag har sett åtminstone ett
häpnadsväckande exempel på, huru akrobatiken
togs i dramatikens tjänst.
En scen i en af dessa morddramer
skildrar, huru tre män söka rädda en
kvinna och ett barn ur indianernas klor.
Scenen är en vild bergstrakt. De
flyende ha nyss nått fram till en klippas
brant, hack i häl förföljda af indianerna,
hvilkas tjut man hör på afstånd. Men
klippan slutar vid en förfärlig afgrund.
Det är minst sina fyra, fem meter öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
