- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
473

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Teater. Amerikanska teaterkvällar. Teaterlif och teaterfolk i Västern. Af Gustaf Gullberg - II - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

amerikanska teaterkvällar.

473

Till denna genre,
extravaganza-gen-ren, hör på sätt och vis också operetten
i Amerika.

På operetten nedlägger man nästan
alltid utomordentliga kostnader för utstyrseln,
och en stor balett saknas sällan i de
amerikanska operetterna, vare sig de äro af
inhemskt eller utländskt ursprung.

Två operettstjärnor, en pà höjden af
sitt rykte och en i uppgående, täfla för
ögonblicket i Chicago. Det är den sköna
Lillian Russel och den unga Maria Tempest.

Lillian Russel ger Giroflé-Girofla i
lysande utstyrsel och med en här af sköna
kvinnor omgifvande den skönaste —
henne själf.

Maria Tempest — ung och vacker,
äfven hon, men med mindre röst och
mindre konst än Lillian Russel, kämpar
tappert för att bära upp en underhaltig
inhemsk operett: »The fencing master», men
detta lyckas endast med hjälp af utstyrseln,
baletten och de hundratals vackra kvinnor,
som uppträda däri.

Jag har icke varit i tillfälle att se
någon opera i Amerika, af det enkla skäl
att man icke bestod sig någon sådan i
sommar, hvarken i New-York eller Chicago.
Det lär för öfrigt egentligen blott vara
New-York, som håller sig med en så godt
som ständig opera. Men nu skall ju Patti
till Chicago!

III.

Det är en underlig publik, den
amerikanska teaterpubliken! Jag borde här
kah-ske säga Chicago-publiken — den som jag
haft mest tillfälle att iakttaga — men jag
tror, att den är sig tämligen lik Öfver hela
den amerikanska kontinenten i själfva
grunddraget, med en gradation af — hur skall
jag säga? — naivetet, stigande i samma
mån man går västerut.

»Österns» städer, New-York, Boston,
Filadelfia, skulle säkert bannlysa den
amerikanske författare, som vågade ställa dem
på samma andliga ståndpunkt som Chicago.

Boston i synnerhet skryter ju med sin
lärdom, sin intelligens och sitt
konstförstånd.

Men som helhet taget är den
amerikanska teaterpubliken till hela sin
uppfattning ytterst naiv och okonstlad. Denna
publik är till hälften vilde, till hälften barn
— älskar de stora våldsamma affekterna,

de groteska uttryckssätten och den
imponerande posen. De fina smådragen, alla
dessa fint utmejslade detaljer, som göra en
scenisk prestation till en lefvande
verklighet, går den amerikanska publiken förbi,
som om de icke funnes. Man ser blott
de groft tillyxade dragen af spelet.

Man iakttager denna brist på verkligt
konstsinne mest hos männen. Att iakttaga
parkettens och logernas eleganta herrpublik
under en akt är ett intressant studium. De
äro, liksom kvinnorna för resten, alla gripna
utaf det nu rundt Amerika till
modevansinne gångna bruket att dagen i ända tugga
»tutti-frutti» eller något annat slags gummi
med någon för matsmältningen »nyttig» (i
verkligheten skadlig") tillsats.

Där sitter nu hela denna parkett,
tuggande och tuggande, likgiltigt följande
dramats gång.

Det är just »Peaceful Valley», som
gifves, och Sol Smith Russel är en favorit.
Men publiken tuggar och tuggar och följer
endast trögt med handlingen. Det är en
rörande, fin scen, som spelas. Den unga
Hosea skall från bergen draga ned till
vidunderstaden New-York för att skapa sig
en framtid. Han tar farväl af sin gamla mor
— »one of the good old stock» — en
afskedsscen, som han gör med stor talang.
Men ingen af de många fina pointerna
applåderas eller tyckas röra salongen. Först
när den sista omfamningen kommer och
Hosea roar sig med att på clownmanér
dunka gumman i ryggen, vaknar den
tutti-frutti-tuggande publiken till medvetande om
att något roligt är på färde. Och vaknar
med besked -— det blir en åska af
skrattsalvor och hvisslingar och en elegant —
en riktig »dude» — framför mig vrider sig
på sin stol af skratt oeh klappar takt till
sitt skratt på båda sina knän.

Det är en toalettscen i detta stycke,
som i realism lämnar långt bakom sig den
på sin tid i Stockholm så mycket utskrikna,
oskyldiga kommodscenen i Vildanden.

Hosea Howe rakar sig och tvättar sig
vid sin enkla attiralj framme på scenen.
Och han hvarken döljer några detaljer eller
skyler lavoarens innehåll. Det är svårt att
göra en sådan scen, utan att den skall väcka
afsmak eller leda. Hos den amerikanska
publiken väcker den jubel, som kulminerar
när Hosea, under det han striglar sin
rak-knif, dansar en liten »jig».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free