Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Teater. Amerikanska teaterkvällar. Teaterlif och teaterfolk i Västern. Af Gustaf Gullberg - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
gustaf gullberg.
Sådant måste en god skådespelare
nedlåta sig till! Men Russel känner sin publik
och rättar sig därefter.
För »posen», den effektfulla attityden,
har amerikanaren stor beundran. Det är
något, som går direkt till ögat, något som
man kan »ta’ på» 1
Äfven härvidlag ha skådespelarne rättat
sig efter publiken, och man kan se hela
scener i dramer och skådespel, där aktören
eller aktrisen jagar från pose till pose
— en hel serie olika plastiska attityder,
som icke, strängt taget, höra till rolen,
blott för att knipa lika många applåder.
Ett utomordentligt tillfälle till dylik
scenisk gymnastik erbjöd Sardous
»Kleopatra», och både Kleopatra och Markus
Antönius begagnade sig af tillfället så ofta
som möjligt, skördande jubel vid hvarje
med en knuten hand i luften afslutad tirad
af samma publik, som annars halfsofvande
följde spelet. Allt det glänsande, verkligt
stora och konstnärliga spel Fanny
Davenport utvecklade t. ex. i scenen på
terrassen vid Memphis, då hon väntar
budskapet om Markus Antonius’ giftermål, gick
parketten förbi. Man tuggade och pratade.
Men när hon drar sin dolk och med
tigrinnans vildhet kastar sig öfver
slafven-bud-bäraren för att döda honom — då är
man med!
Den kvinnliga amerikanska publiken står
utan tvifvel högre än den manliga. En
uppmärksam iakttagare finner detta snart
af det sätt, hvarpå den kvinnliga publiken
följer med och senterar spelet, jämfördt
med mannens sätt att njuta dramatisk
konst.
Men den amerikanska kvinnan står ju
ock i regeln på högre bildningsgrad än
den amerikanske mannen. Han kastas vid
redan unga år direkt in i »business», för
honom blir konsten att »make money»
allt. Det är jakten efter dollars som tager
hela hans lif, och »mammonismen» är
namnet på den religion, han bekänner.
Kvinnan däremot får tid att ägna sig
åt studier och intellektuela sysselsättningar.
Hon bildar sig •—- och tar makten. Hon
regerar —- han slafvar. Och när han
kommer på teatern, vill han ha något, som kan
»rip him up», något rafflande, något som
är lätt att förstå utan behof att anstränga
den af siffror och kalkyler öfverfulla hjärnan.
IV.
Kanske beror det också på denna den
amerikanska kvinnans öfverlägsenhet i
intelligens och kunskaper, att Amerika har
flera berömda skådespelerskor än
skådespelare.
Visserligen är det ett egendomligt och
betecknande faktum, att ingen enda af de
tre, fyra verkligt stora skådespelerskor
Amerika äger är född i Förenta staterna, ehuru
de nästan alla kommit dit som mycket
unga och där fått sin uppfostran, men det
visar ändock åt samma håll -—
amerikanskans öfverlägsenhet gent emot
amerikanaren.
Amerika har haft en enda skådespelare,
hvilkens rykte nått öfver världen, men både
Fanny Davenport, Helena . Modjeska och
Ada Rehan ha europeiskt namn.
Edwin Booth har gjort sin sista Sortie.
Den dag hans lik fördes till hans sista
hvilorum, störtade den gamla teatern i
Washington, där Edwin Booths fanatiske bror
mördade Lincoln, i spillror, begrafvande under
sina ruiner tvåhundra människor. Det var
ett jordfästande på en gång af ett namn,
som, buret af två bröder, å ena sidan
af-gudats, å andra lidelsefullt hatats. Booth
var Shakespeare-tolkare framför allt och skall
ha varit en genialisk sådan. I sin kanske
något ensidiga, men briljant skrifna
skildring »Fra det möderne Amerikas Aandsliv»
nämner Knut Hamsun tvänne andra
amerikanska skådespelare, som med framgång
spelat Shakespeare, nämligen Murphey och
Keen, men ingen af dessa lyckades jag
finna på något teaterprogram sommaren
1893. Jag erfor, ehuru jag ej fått visshet
därom, att den senare aflidit för ett par
år sedan.
Edwin Booth har ingen efterträdare.
Det skulle då vara Richard Mansfield,
som jag tyvärr ej fått se, men som skall
vara en skådespelare af hög rang.
Den unge Melbourne Mc Dowell skulle
kanske kunna komma att bli värdig Booths
mantel som romantisk skådespelare och
karaktärstecknare.
Det finns både kraft och lidelse i hans
spel. Hans sonora, men något entonigt
behandlade stämma kan både ryta af vrede,
skälfva af patos och dallra af ömma
känslor, och han har ett hufvud, skönt som en
Marcus Antonius måste hafva det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
