Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur »Peter Smed». Drömspel i fem hägringar af Ernst Josephson. Med 2 vignetter af Oskar Björck - Tredje hägringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
ernst josephson.
ali aktning mot dig själf och mot din make dräpa,
än för en fattig stund svartsjukan tysta ner —
så drag hvarthän du vill — jag känner dig ej mer!
Vildros.
Jag ifrig är som du att för vår ära kämpa,
och aldrig har jag tänkt din vredes eld att dämpa.
Ett ord och, Judith lik, till konungen jag går,
och bär blodfärgadt hit hans hufvud vid dess hår;
och, om du önskar det, när hit prinsessan länder,
jag henne kväfva skall med mina egna händer;
men detta vill jag ej, det förorättar mig,
ty kärleken på nytt har genomeldat dig,
och förr än jag er två i ensamheten lämnar,
jag ser att under mig den fasta jorden remnar.
Peter Smed.
Fördömda envishet! Min harm du kallar fram,
och du förtjänar väl att bära på din skam,
men för min egen skull du längre här ej dröje.
Vildros.
För dig hvad ljuflig hämd, som gör dig dubbelt
nöje!
För mig — o haf af sorg, jag hör ditt döfva sus!
Natt ser jag öfverallt, men ingenstädes ljus.
Om ej den tåreskur, som af mitt öga droppas,
ditt bröst beveka kan, så hör jag upp att hoppas.
Du inför världen ej ditt dåd försvara kan.
Ej höfves handla så en förorättad man.
Din bragd blir feg och låg, och hemligt du den
öfvar,
af syndig älskog du ditt samvetskval blott döfvar.
Peter Smed.
Men säg, hvi fann du först min hämdeplan så god,
så snillrikt genomtänkt, så full af kraft och mod ?
Vildros.
Jag sagt dig det förut: förståndet väl kan gilla
hvad hjärtats fina takt förklarar lågt och illa.
Peter Smed.
Nej, af en kvinnonyck och blott af fåfäng grund
du nämna vill min plan som ond i denna stund.
Vildros.
Ack, käre, gör det ej, du himlen skall bedröfva.
För henne, dig och mig ej detta brott föröfva.
Peter Smed.
För henne nu du ber, du ville strypa nyss —
nej ropa du och skrik, till dig jag mer ej lyss.
Djupt föll du i min gunst när dig jag hörde klaga.
Gå genast nu din väg — om ej —- jag skall dig
jaga!
Och säg hvem vet till sist, om ej med svekfullt sinn’
det är du själf, ditt skarn, som lockat kungen in?
Vildros.
O, detta feltes blott min smärtas mål att råga.
Jag vet, du säger det, att mig än mera plåga,
ty tror det gör du ej, därtill är du för slug.
Säg, skcdle jag det sagt, att röra upp din hug,
om själf jag varit skuld till detta, som jag hatar?
i
Peter Smed.
Nej, jag är allt för god, som lyss på hvad du pratar!
Se här att börja med, det hjälper dig i väg.
Vildros.
Ack, har jag det förtjänt af dig min vän, så säg?
Peter Smed.
Ja så, ännu ett rapp, du fagra kungaslinka,
jag skall dig lara jag att gråta här och kinka.
Ännu, ännu en gång jag bjuder opp till dans !
Vildros.
Nu rifver du itu min helga bröllopskrans.
Hör upp, hör upp att slå, du ser ju jag är tålig!
Nå vill du sluta nu; ty eljest blir jag dålig —.
Peter Smed.
Gå till din kungavän, och klaga där din nöd;
nej spring, jag råder dig, jag annars slår dig död!
ANDRA SPELET.
Peter Smed. Tufva.
Peter Smed.
Fly, svarta moln,
från min kärleks gyllne himmel!
Där höjer sig sol’n
ibland änglahufvudens vimmel,
sjungande en kör,
den blott mitt hjärta hör.
Buren af tjusande ljud
den höjer sig opp till Gud.
Jordröster mig nå.
Deras mening jag icke kan fatta,
ty allt för små
tycks de lagar, åt hvilka de skatta.
Kärlek liknar Dig,
mäktig och innerlig,
när under spillror och grus
Du höjde ditt: Varde ljus!
Stryk ut mitt namn,
kasta ljungeldar ner på min hjässa,
men till min famn
lägg en stund denna stolta prinsessa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
