Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur »Peter Smed». Drömspel i fem hägringar af Ernst Josephson. Med 2 vignetter af Oskar Björck - Fjärde hägringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
ernst josephson.
Ack, skall jag aldrig mer min mun mot din få prässa?
Är du från denna stund för mig blott en prinsessa ?
Vi aldrig träffas mer kanske i detta lif —
den tanken i mitt bröst sig sänker som en knif.
Skall skiljd från dig jag gå, jag icke länge lefver,
men lyckan var för stor, sitt offer strängt hon kräfver.
Ack, du min höga brud, mig famna än en gång,
gif mig en afskedskyss så innerlig och lång;
men du mig lofva skall, när du ifrån din kammar
ser solen sänka sig, när röd som nu hon flammar,
att vänligt minnas mig; och skall, när nattens flor
kring nejderna sig drar, en stjärna klar och stor
om den, som älskat dig så outsägligt, tala,
när näktergalen slår hänryckande sin skala,
och sänder upp till Gud sin underbara drill,
den nattens alla ljud ackompanjera till.
Om då i afgrundshål min själ i lågor brinner
min kärlek sväfvar högt. På himmelen han rinner
som strålklar stjärna opp. Se vänligt till dess sken!
Hur syndig än jag var, han var dock änglaren;
han som mitt bättre jag dig hälsar från det höga,
när hjärtat bultat slut, när brustit har mitt öga.
Tufva.
Du är min gud, min jord, min himmel och mitt allt.
Den synd, jag har begått, skall straffas tusenfaldt,
men ej ett ögonblick jag ångrar hvad jag brutit.
Mitt väsende med ditt sig helt har sammangjutit ;
och flyr du jordens larm, där dina vingslag gå
skall Tufva följa dig, om emot himlens blå,
om emot djupets schakt, — tro mig, det gör mig lika,
om ibland änglars sång, om där demoner skrika.
En kärlek stark som vår i två ej delas kan
och skiljer man oss åt, vi finna dock hvarann;
och om i himmelrik vi en gång sväfva samman,
Guds änglar slås med skräck af vilda kärleksflamman ;
men om till straffets land oss draga skall vår gäld,
skall dela sig i två helvetets egen eld,
och i ett saligt ljus betraktande hvarandra
vi leende och ömt och oberörda vandra.
Peter Smed.
När i din ljufva blick mitt öga skådar in
en trädgård sväfva vill förbi mitt kvalda sinn’.
Där skiner solen ljust, där tusen blommor glittra
af daggens fina stänk, där muntra foglar kvittra
bland äppelträdens blom, där vandra glada vi
i salig kärleksro, i trånfiill harmoni;
och våra vackra barn i gräsets rike larma
bland plantor och bland strån, rödblommiga och
varma;
och vid din barm du bär en liten nyfödd skatt,
som girigt tär ditt bröst och gör dig tusen spratt.
Ha, hvarför kalla fram de ljusa bilders skara,
när själen rides af bekymrens stygga mara!
Så himlen speglas i giftbägarns bittra saft
och ler på ytan mildt, men minskar ej dess kraft;
så hvimlar sländan grannt på dunkla tjärnets vatten;
så skimrar drömmen klar i den kolsvarta natten.
Tufva.
Jag ser ej sorg och död, ej bitterhet och gråt,
jag läser i din blick om skaparkraft, om ståt,
om tusen drömmars värld, om tusen tankar skarpa,
om kärleksstormars lek på hjärtats æolsharpa,
om allt hvad högt och stort kring mannen tänkas kan.
Ja, för min fantasi du mera är än man.
Din själ så rikligt väfd är sänd bland kreaturen
som skaparns egen blick, Guds öga i naturen.
Ej klagar jag min lott, om dödens hand mig tog.
Om jag ditt hjärta vann, så har jag lefvat nog.
Peter Smed.
Min älskade, farväl! Man skall dig efterspana.
Om ej från mig du går, man kunde oråd ana.
Tufva.
Ack, visar du mig bort! Hur har du mod därtill?
Peter Smed.
Gå för din egen skull, ej en minut förspill!
Se dit! Af solens klot syns knappast mer en gnista.
Tufva.
Så gif mig då en kyss, kanske det blir den sista.
Kom, fader, med ett kast utaf ditt grymma svärd
och sänd oss fort dit opp till våra drömmars värld!
ANDRA SPELET.
Peter Smed. Tufva. Drottningens Falska
Vålnad. Flodguden.
Drottningens Falska Vålnad.
Min arma Tufva, kom! Hitåt din fader hastar,
följd af sitt hela hof. Din ära bort du kastar,
om längre här du blir. Jag öfver älfvens våg
dig oskadd föra skall, så ingen dödlig såg,
där mellan al och ljung och ekars krökta grenar
och björkars hvita bark och öfvervuxna stenar
och höga ormbunksblad en bortglömd gångstig för,
den aldrig mänsklig fot vanhelgar och berör.
Där silar ödlan lätt emellan blad och kvistar,
och efter i hans fjät en huggormshona listar,
af ynglet allt för tjock, och igelkotten tvärt
sig nystar hop, när hon sig reser på sin stjärt,
och opp sin platta näbb hon öppnar, men hon snappar
i tomma rymden ut, tillfället helt hon tappar
och hväser till af harm bland gulingarnes barr
där nyss ett fjärilspar har henne haft till narr,
ett litet fjärilspar med himmelsblåa vingar,
som fladdrar lustigt i oförutsedda ringar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
