Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur »Peter Smed». Drömspel i fem hägringar af Ernst Josephson. Med 2 vignetter af Oskar Björck - Fjärde hägringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur »peter smed
485
som älskar dagen om pl rikt bevuxen vall
och som med solens blick förgås och slockna skall.
Där floden rinner fram, jämt mumlande sin drapa,
Lland vilda jätteblock syns grottans käftar gapa;
bergdraken sofver där — må han ej vakna opp! —
han tusen tänder har, och fjällig är hans kropp;
men genom flodens barm dess bistre gudom rider,
halft människa, halft häst, han vänder sig och vrider.
Med vass och jätteblad och snäckor i sitt hår
han sjunger trolldomssång och på sin lyra slår;
och rundt omkring hans färd dödsoffrens själar gunga;
en tusenstämmig kör dem har han lärt att sjunga,
då ibland sand och grus där rullas deras ben
och tomma ögonhål se opp mot himlens sken.
Men frukta ej, mitt barn! Vid trogna modershanden
du öfver block och stam skall hinna andra stranden,
och när din fader vändt tillbaks från berg och äng,
så skall du sofva sött på slottet i din säng.
Man söker dina spår. hör, kungens låtar döna!
Kom Tufva, dottern min, till flodens bädd den
gröna!
Blif stilla, Peter Smed! Om ej till undergång
du bringa vill din brud, så slå dig icke vrång.
Tufva.
Min mor, jag följer dig!
Flodguden (dold).
— —■ — Den första var
din moder,
ha, ha, ha, ha, ha, ha! Jag styr de vilda floder!
Tufva (dold).
Hjälp himmel, Peter Smed!
Peter Smed.
Han rider till sin älf,
han sparkar flammor opp, det var flodguden själf!
Men vänta mig, jag skall dig dräpa med min glafven,
om ej, så tag ock mig ned i den våta grafven!
TREDJE SPELET.
Peter Smed. Vildros.
Vildros.
Ack rädda dig, min vän, fly bort, än är det tid.
Ej ned till floden gå, som rullar vild och strid.
Se, mina armar fast kring dina knän jag binder;
men svär du mig att fly, jag löser alla hinder.
Peter Smf.d.
Säg, vill du släppa tag? Om ej, så vet, du dör!
Vildros,
Ej förr än på min bön jag vunnit har gehör;
och om du dödar mig, jag får hvad jag förtjenar —
blott ej ditt ödes slut med Tufva du förenar;
ty den i floden dör, hans själ där stannar ock.
Peter Smed.
Må helvetet dig ta med ditt fördömda skrock!
Vildros.
Ack döda mig, min vän! Jag skvallrat har för kungen.
Af blind svartsjukas drift jag därtill blifvit tvungen.
Peter Smed.
Bakdanterska, gif akt, mitt tålamod är slut!
Vildros.
Ack, här i detta bröst du sänka må ditt spjut,
men ej till floden gå, ty kungen och hans männer
re’n skyndat dit till hjälp.
Peter Smed.
Mitt blod af vrede bränner.
Tag nu din mödas lön!
Vildros.
O himmel, skänk mig nåd!
Förlåt min Peter Smed, o Gud, hans vilda dåd!
Om lifvet är dig kärt, är tid att du dig döljer,
om ej, du inom kort till dödens land mig följer!
Peter Smed.
De funnit Tufvas lik, de bära det hit opp,
och själf jag hämmat har min Vildros’ lefnadslopp !
O, om jag kunde blott dig skänka lifvet åter!
Vildros.
Säg om det sanning är, att du för min skull gråter!
Peter Smed.
Jo, jo, nog är det sannt, min vrede smälter ner
i denna tåreskur, som strid du falla ser.
Jag bringad är tili sans, min gärning stirrar bister,
och för min vildhets skull min ungdomsbrud jag
mister.
Ack, när jag minnes nu, hur städs du var mig god,
hur kom jag väl därhän att gjuta ut ditt blod?
Ali skulden är ju min, jag skymfligt har dig slagit
och med en dold passion i hjärtat dig bedragit.
Vildros.
Min brudgum, säg ej så, jag gaf dig skamligt an,
och rättvist dör en fru, som sviker så sin man.
Peter Smed.
När, till förtviflan bragt, ifrån sitt hein lion jagas,
har också hennes man förtjänt att så bedragas;
men ack, förlåt mig det, jag Tufva höll så kär!
Vildros.
Ack, här vid grafvens rand mitt öra ej det skär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
