Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Inkognito. Ströftåg i Smålands obygder af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inkognito.
493
ryggåsstuga, där gammelmor sitter och
spinner, äldste sonen snor rep under
muntert gnolande från dottern, som rör
i grytan vid flammande härd. Eller: en
solstråle som silar genom den enda lilla
glasrutan öfver en hel familj, som i lugn
och frid njuter sitt middagsmål, sittande
i ring kring det stora gemensamma
flottfatet, hvari alla doppa sina respektive
brödbitar.
Eller ock sitter ungmor i väfstolen:
denna jämte spinnrocken alltid
återkommande ingrediens i en bondstuga.
— Hon dunkar och slår med »väfla’t»,
under det de båda småpysarne krafla
omkring i lek på trasmattorna.–—
Men man lefver ej endast af genretaflor
— och det kändes rätt skönt, när på
ett ställe mor genast satte kaffekitteln
på elden för att undfägna oss.
Den ångande drycken satte här, som
annorstädes, tungorna i full gång; pigan
i väfstolen slängde in sin mening
ogene-radt, och barnen lekte i sitt hörn,
oberörda af vår närvaro. Äldste sonen
yppade sin afsikt att emigrera för att
slippa »exisen», hvarvid mor suckade, att
nu, när de 90 dagarna gått igenom, så
fara nog alla pojkar till Amerika.
Värmande och skönt var kaffet —
mor" trugade i oss tre koppar och
stoppade vid afskedet med andäktig min
en stor hvetekringla i hvarderas ficka.
Härvid föllo vi tyvärr ur rollen för
ett ögonblick: inseende att någon
betalning ej kunde komma i fråga, vågade
vi oss på att till tack för »spenderingen»
gifva lillan ett par strumpor. Detta
upptogs visserligen med tacksamhet, men
en visss förändring i känslor och
tänkesätt mera kändes än märktes i det yttre:
Sömmerskor, som presenta bert
strumpor, närma sig visst en aning till
öfver-klassen, ty en del artighet hos vårt
värdfolk trädde nu i stället för den första
lugna hjärtligheten.
Så voro vi åter på landsvägen —
hemlösa, irrande från gård till gård.
Vänlighet mötte vi öfverallt, men
förtjänst ingen. Man tummade pä våra
saker — mor slet och drog i
tyglapparna — töserna beundrade förklädena —
men kontanterna sutto inne, eller
snarare — funnos ej. Och lika godt var det,
ty vår ifver att sälja var ej stor, vår
sträfvan var snarare att få sömnad, att
bli bofasta på något ställe.
Som sagdt — i Brinkamåla var ej
vår rätta plats.
Med förtröstan i hågen drogo vi
därför vidare — genom glesa, småländska
tallskogar; träsk och tufvor; ljung och
martallar; stenar och till hälften
nedrasade gråa gärdesgårdar.
Tomt och öde! Ej en
människoboning, ej en människa — förrän yxhugg
ljödo borta vid vägkröken, där en
gammal, skröplig gubbe slutade sitt
dagsverke.
— God afton. Skall det vara
någon handel i dag? Kanske ett förkläde
till mor?
Gubben lade omständligt ifrån sig
yxan; beskådande oss grundligt,
snusade, och drog sin mun till ett illparigt
grin:
— Tror ni, flickor, att man kan klä
upp en gammal rutten stubbe?
Så ljödo yxhuggen igen, och vi
vandrade fram skrattande.
Men skymningen började falla på —
— och hvad jag älskar, så icke är det
mörkret. Elisabet spelade naturligtvis
hjältinna, men nog tror jag, också hon i
sitt innersta tänkte, att en natt, tillbragt
bland tufvorna i en småländsk mosse, ej
skulle vara någon ljuspunkt i vårt lif.
Mina dystra funderingar af brötos vid
synen af hvit rök, som behagligt
ringlade sig upp mot den dunkelblå
afton-himmelen.
Det första, som mötte oss, var åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
