Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Inkognito. Ströftåg i Smålands obygder af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inkognito.
495
oemotståndligt rörelsebegär. Också
stördes aftonens stillhet då och då af en
försiktig fråga:
— Elisabet, sofver du?
— Nej.
— Om vi skulle vända oss?!
Och så följde i takt
helomvändnin-gen, hvarefter täcket med stort besvär
måste omstoppas.
Och så efter en liten stund:
—- Snälla Anna, blir du mycket ond,
men jag måste vända mig.
Ett — två — och så var saken gjord.
Men sömnen kom till slut och
afbröts först af den gamla pigan Cecilia,
som kom in kl. 6 för att elda.
Hon var en karakter för sig, den
gamla pigan. Ful och osympatisk till
det yttre, med stora, grofva drag,
flygande hårtestar och slarfviga kläder,
vandrade hon omkring som ett torrt skinn
med slängande armar. Butter och tvär
såg hon ut, men desto mer rörande var
hennes tillgifvenhet för gamla mor,
hvilken hon på allt sätt skötte om och sökte
spara från ansträngningar, utan att dock
någonsin lägga bort sitt tysta och buttra sätt.
Så t. ex. var hennes blick på gumman, dä
denna fick ett anfall af sin svåra hosta,
vard hundra ord; helt tyst steg hon upp
och gick ut för att koka något varmt
åt henne och räckte henne det sedan
med butter min. Hon hade varit i
huset sedan ungdomen och tjänade nu
utan lön, endast af tillgifvenhet.
Snart sprakade en munter eld, och i
en fart voro vi ur sängen.
Vår rädsla att ej, utan särskild
begäran, erhålla tvättvatten var obefogad,
ty en liten tennskål med vatten gjorde
nu sitt inträde, åtföljd af en handduk,
hvilket allt vi fingo systerligt dela.
En blick genom fönstret. Snö och
åter snö. Stora hvita flingor dalade
sakta ner och höljde allt liksom i svandun.
Det var tyst och stilla — söndagshvila.
I stugan satt mor med brillorna på
och läste ur postillan för husets folk.
Alla fem flickorna sutto i rad på en soffa
med de ljusa hufvudena nedböjda och
händerna andäktigt hopknäppta. Vi satte
oss vid dörren. Klockan knäppte, mor
läste långsamt och sjungande, och
snöflingorna föllo därutanför tyst och stilla.
Postillan var gammal och torr —
hardt när obegriplig — men med hvilken
uppmärksam andakt lyssnade ej alla! Jag
kände mig förödmjukad eller åtminstone
ödmjuk inför den lugna fridfulla fläkt af
sann tro, som hvilade i stugan. Hit hade
ej tviflen, utläggningarna och
skepticismen trängt. Den gamla obegripliga
postillan var Guds ord; och såsom sådant
helig.
Man höll sig stilla på sabbaten, och
vi bådo att få stanna, då vi så gärna
ville mera grundligt lära känna dessa
enkla människor, som vi redan lärt oss
akta så högt.
Vi endast följde Hilda ut i
ladugården, der hon ensam, med hjälp af en af
de små fosterdöttrarna, skötte 18
kreatur. Äfven här beundrade vi den smärta,
svaga flickan inom ett nytt område.
Energiskt och hastigt gjorde hon ifrån
sig sina sysslor — fodrade, bar vatten
och mjölkade.
Den kanske minst sympatiske inom
familjen var sonen Ola. Mor gick i
ständig ångest, att han skulle resa till
Amerika, hvarför allt i huset måste vika för
hans önskningar. Härigenom hade hans
sätt blifvit betydligt drygt; han skickade
mor och systrar än efter det ena, än efter
det andra, i medvetandet om den nåd
han gjorde dem med att stanna.
—- Reser Ola, ja då är det icke värdt
att släpa sig fram med gården längre,
suckade mor.
I skumrasket och på aftonen satt man
åter församlad i stugan.
De fem flickorna sjöngo tillsammans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
