Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Inkognito. Ströftåg i Smålands obygder af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
w.
andliga sånger. Egendomligt klingade i
den svenska bondstugan ett par af
San-keys sånger på engelska. En syster
som kommit på besök från Amerika hade
lärt ut dem. Det engelska uttalet var
riktigt med den äkta amerikanska
slangen; om innehållet sväfvade de i så godt
som fullkomlig okunnighet.
Till slut uppstämdes en nationelare
sång — Vårt land, hvarpå Elisabeth
afslutade aftonsamkvämet med
»Torpflickan». Jag blef litet häpen, ty
troligen kunna ej många sömmerskor
»Torpflickan» utantill; men auditoriet
reson-nerade ej däröfver, utan uttalade den
mest oförställda beundran.
Vi hade gärna velat äta våra mål
med den öfriga familjen, men det hörde
troligen ej till etiketten, ty på kvällen
fingo vi vår stora ration gröt för oss
själfva, lagom för 10 personer, med en
vanlig handkanna mjölk och två stora
skifvor surt bröd. Portionerna voro så
stora, att vi med största möda kunde
återhålla vår skrattlust.
Följande morgon bar det af i snön.
Mor gaf oss goda råd, och alla visade
oss det största deltagande. De tyckte
så synd om oss att nu åter behöfva gifva
oss ut på vår irrande vandring i den
djupa snön. Och vi — ja vi erforo båda
en känsla af ånger öfver att på detta
sätt ha dragit falska växlar på dessa
naiva och älskvärda människors
medlidande. — — —
En afskedsblick på gruppen på
för-stugukvisten ingöt vemod i våra sinnen.
Nu skulle hvar och en återgå till sina
sysslor — på kvällen skulle de åter
samlas, mor spinna och döttrarna virka. Dag
från dag, lika lugnt, skulle lifvet gå fram
— visserligen liksom i dvala, men också
i frid och harmoni i denna från världen
afskilda stilla vrå, där tvifvel, oro,
svikna illusioner, själfanalyser, förstörda
nerver, lifsleda icke drifva sitt spel, utan
arbete, frid och tro äro
grundstämningarna.
Hvad vinna vi väl med kulturens
framsteg? tänkte vi ett ögonblick, men
afskakade så tankarna såsom oförnuftiga
och vandrade energiskt fram i snön.
Den stora skogen låg som förtrollad
omkring oss, djup snö täckte allt — väg,
stenar, gärdesgårdar, och tyngde ned
granarnas grenar, så att vi stundom
måste krypa under dem på den smala
vägen. Ej ett människospår syntes före
oss. En hare hade gjort några
krumsprång på vägen, så krupit genom ett
hål i gärdesgården och gifvit sig in i
skogen.
Lefnadsglädjen blossade upp inom oss
båda; snöbollarne flögo och till slut
tvättade vi oss grundligt i snön och vätte
det ostyriga håret för att få det att ligga
stilla.
Nere vid bruket, dit mor rådt oss att
gå, kände vi oss bortkomna. På kontoret
visades vi till inspektörens och från
inspektörens till kontoret. Där tog ingen
notis om oss, utan vi fingo sitta på
trappan och vänta på disponenten, under det
bokhållaren stundom tog sig en liten titt
på oss genom fönstret.
Disponenten var helt gemytlig, men
skickade oss till dottern, som satte sin
lilla förnäma näsa i vädret och sade:
— Nej tack, jag behöfver ingenting
alis.
Något stukade vandrade vi till en
liten vacker byggnad i närheten.
Vi knackade och kommo in i ett rum,
där två tjocka herrar med rödpussiga
ansikten sutto och drucko konjak midt
på förmiddagen.
Lilla frun med yfvig, bränd lugg och
stora glaspärlor i håret och kring halsen,
var också inne och besåg våra saker
med stort intresse.
— Kära Kalle, det här förklädet är
så vackert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
