Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Inkognito. Ströftåg i Smålands obygder af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
w.
Våra raska körsvenner, som under
den långa färden i skogen ej sagt ett
enda näsvist ord, utan blott gjort ett par
frågor »hvarifrån och hvarthän», afböjde
i Eskilsboda den erbjudna slanten för
skjutsen.
Som mörkret var i annalkande,
måste vi nu börja tänka på nattlogis, men
vi funno familje-interiörerna här ej
tillräckligt lockande, hvarför vi trots den
sena timmen tågade af mot Svartsjömåla,
beläget ungefär en half mil från
Eskilsboda.
Ett hemligt hopp att få snålskjuts
höll krafterna uppe, och — ganska
riktigt — snart hördes ett muntert
ping-lande bakom oss, och en bonde med ett
tomlass kom åkande.
— Aka med? Ja, det fingo vi gärna,
han skulle också till Svartsjömåla.
Framåt bar det i rask fart, trots det
tunga väglaget.
Vi sutto tysta. Ingen hade lust att
säga något; bonden var tydligen sömnig,
och vi hade oemotståndligt ryckts med
af naturstämningen omkring oss.
Det var en stilla, stjärnklar afton;
snön låg så tjock och mildrade alla
konturer — till och med den vanligen så
kantiga och barska tallen såg helt
fridfull ut under sitt mjuka täcke. Frid
andades hela naturen; här och där lyste
ett litet ljus från någon enslig backstuga,
men intet ljud störde den djupa
tystnaden. Elisabeth tryckte min hand; jag
förstod, att hon kände detsamma som
jag — denna naturens frid hade
genomträngt bådas våra sinnen.
Jag kände mig för ett ögonblick som
ett med detta folk och denna natur —
god, fridfull, förnöjsam.
— Ack, tänkte jag, om jag alltid
bodde här, skulle jag bli en ängel till
slut, och den stackars Edvard skulle inte
ha så mycket besvär med sin kapriciösa
hustru.
I Svartsjömåla mötte inga svårigheter
med nattlogis. En förmögen bondfamilj
tog emot oss med stor vänlighet; och
vi slogo oss direkt ned vid brasan för
att värma oss. Våra fötter voro
stelfrusna och genomvåta, hvarför vi helt
obesväradt togo af oss strumpor och
kängor, som upphängdes till torkning,
under det fötterna af den välgörande
värmen snart nog fingo nytt lif.
Oth så togo vi fram våra syarbeten.
Far och mor och pojken voro icke
språksamma, utan långa stunder förflöto tyst
och stilla; endast brasans sprakande och
spinnrockens surr arbetade jämt.
— Ska’ jag bädda i kammaren, eller
vill flickorna ligga i stugan? frågade
slutligen mor, afbrytande tystnaden.
— Här i stugan vore nog bäst, ty det
är nog litet varmare, svarade Elisabet
småförnuftigt. Inom oss njöto vi af
tanken att fullständigt få dela folkets lif.
Brasan tynade af mer och mer, och
vi kröpo ner i vår utdragssoffa, som var
ordentligt bäddad med öfver- och
underlakan, men tyvärr intet örngottsvar 1 Far,
mor och pojken lade sig på sitt håll.
Det blef tyst.
Men hvad var det?! Jag spratt till.
Jaså, far som snarkade med nordisk
urkraft. Vi arbetade mot skrattet, men
när en något gällare snarkning från mor
började ackompanjera, då exploderade
vi och måste krypa under täcket.
Man vänjer sig vid allt, och vi
började dåsa af, då jag förskräckt for upp
i några dunkla fantasier om domsbasunen.
Det var klockan som med skrällande
slag slog åtta.
Det dvallika tillståndet återinträdde
snart, dock stördt af den mest olidliga
värme (vi voro nämligen blott
obetydligt afklädda), åtskilliga små svarta
invånare, klockans dånande slag,
snarkningarne i alt och bas samt då och då en
djup suck »hå hå, ja ja» från någon af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
