Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Inkognito. Ströftåg i Smålands obygder af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
w.
slängande armar vandrade vi fram med
långa steg och krokiga knän.
Trakten var öde, man såg ej spår
af väg. Kyrkvärdens gård hägrade i
fjärran, den var vårt mål.
Våta och hungriga, som vi voro,
tänkte vi blott på den mat, vi skulle
kunna lyckas förvärfva.
Men när gäckas mänskliga
förhoppningar? Stundom!
En hund mottog oss med ursinnigt
skällande och lofvade omkring oss med
nosen inpå våra hälar, medan vi vadade
fram till kyrkvärden själf, som vid
laduväggen ryktade sin grålle — —
Nej, han ville visst icke köpa något.
— Om vi då kunde få köpa litet mat?
ty klockan var i, och vi hade blott fått
en kopp kaffe kl. 6 på morgonen.
—- Tror ni mor har tid att laga mat
nu? nej, nej men, fräste gubben argt,
under det han kastade misstänksamma
sidoblickar på oss, då vi efter ett försök
att se riktigt genomömkliga ut brusto i
skratt.
Vi behärskade oss åter, tills Elisabet
stötte mig i sidan och med häpen röst
hviskade:
— Ser du uppenbarelsen?
Jag såg upp.
En lucka på logen hade slagits upp,
och 5 drängar i rad, alla lika ohyggligt
fula, med långa, af kölden eldröda näsor,
sågo ned på oss med gäckande blickar.
Detta var för mycket! Vi råkade i
skrattparoxysrner och ilade bort en
genväg genom trädgården, tills far med
ilsken röst förbjöd oss genvägen.
Med den morrande hunden i hälarna,
skrattande, men ändock nervösa af
hunger och köld, lämnade vi våra
förhoppningars mål, arbetande oss fram genom
snön, följda af de fem rödnästa
drängarnas gäckeri.
En bondgubbe gaf oss sedermera
förklaring öfver detta ovänliga mottagande:
kyrkvärdens hade trott oss vara från
Vimmerby.
— Från Vimmerby? frågade vi helt
förvånade.
— Ja, tattarna hålla ju till där, vet ja’.
Återkomna till den hygglige bonden
med det rundklippta håret, fingo vi en
riklig måltid efter vanlig matsedel:
potatis, fläsk, surt bröd och flott, samt
dessutom inbjudning att stanna där för
dagen, då snön var så djup, att man
knappt kunde ta sig fram.
I skymningen togo vi som vanligt
fram våra arbeten och slogo oss ner vid
brasan.
Mot kvällen korn far från arbetet
med grannen s möllarn», som skulle göra
upp om tröskningen. Möllarn fann
emellertid sådant behag i vårt sällskap, att
han slog sig ned för att prata, och mor
satte genast på kaffet.
Möllarn var en stor, tjock karl med
mycket små, men lifliga och spelande
ögon, som snokade igenom hvar vrå —
en riktig motsats till vår värd Petter
Magnus, hvilkens rödbruna peruk beskuggade
ett par stora, milda och fromsinta ögon.
— Nå, hvar ä’ flickorna ifrån? frågade
möllarn.
— Från Linköping.
— Jaså, jag ska kunna visa er på
kartan precis på pricken, hvar ni bor,
för jag har en karta öfver hela Sverige.
Men hur är det, ligger Linköping vid
Göta Kanal?
Innerligt önskade vi, att vi ej lagt
det geografiska studiet på hyllan redan
vid femton års ålder.
— Kanalen ligger helt nära, svarade
jag och försökte vända bort samtalet.
Men möllarn var envis.
— Ligger inte Linköping vid en sjö?
Hur heter den?
— Jo, nog finns det vatten där, men
namnet ha vi inte så noga tagit reda på,
sade vi och sågo fåraktiga ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
