Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Ett namn. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett namn.
515
men oaktadt detta erkännande sätta de
honom fortfarande lika högt.
Man har väl åtminstone lof att fråga,
hvari denna hans mystiska storhet består?
Så snart ett nytt stycke af Ibsen visar
sig i tryck eller på scenen, är den stående
och genomgående frågan alltid denna:
»Hvad menar han med det? — Om vi
bara kunde förstå, hvad han menar!»
Målet för alla studier öfver honom är
egentligen att kunna gissa sig till, hvad
han menar.
Men då han uttrycker sig så otydligt,
blir följden den, att hans granskare komma
till olika, ofta alldeles motsatta lösningar
af gåtan.
Kloka och tänkande personer gräla vildt
om, hvilken af dem har rätt i tolkningen
af Ibsens tankar, men längre än till dessa
tolkningar kommer man heller aldrig.
Hvad man lärt af att upptäcka, hvad
han menar, hvad godt man har haft däraf,
därom talas aldrig; man slår sig till ro,
när man tror sig ha funnit lösningen på
en af Ibsens gåtor, och väntar sedan på
att han skall ge en ny att lösa.
Man måste dock erkänna, att den första
och naturligaste fordran man har, är den,
att man skall kunna förstå, hvad en diktare
säger, när han talar ett språk man känner,
likasom det är en anspråkslös begäran, att
man skall kunna uppfatta, hvad en tafla
föreställer, när man har den för ögonen.
Det skulle vara ett mycket tvifvelaktigt
beröm för en målare, om åskådarne blefve
oense om, huruvida den tafla han utställer,
är ett porträtt eller ett landskap.
Klarhet och tydlighet är hvad just en
konstnär bör äga framför alla andra. Han
skall ha förmåga att tvinga publiken till att se
och känna, hvad han själf har sett och kännt,
och det finns icke två människor, som äro
öfverens om, hvad de tro, att Ibsen ser
och känner.
Visserligen fordrar allt, som är djupt
och innehållsrikt, mera tid för att kunna
uppfattas, än det som är lätt och
obetydligt, men det är skillnad på att tänka öfver
ett konstverk och att gissa sig till dess
mening, som man gissar en rebus.
Ju mera exakt, ju mera lefvande en
diktare eller en konstnär uttrycker sig, dess
starkare och varaktigare intryck gör han
på åhöraren eller åskådaren. Detta gäller
mest af allt om diktare på det
dramatiska området, där stoffet är människan,
det mest konkreta af allt konstnärligt stoff.
I en lyrisk dikt, i en fantasi på vers eller
prosa kan en diktare verka med andra
medel, som mera närma sig det musikaliska,
och anslå stämningar, hvilka ånge
grundtonen, en utgångspunkt, hvarifrån läsaren
arbetar eller sväfvar vidare med sin egen
fantasi.
De bästa lyriska skalder, Björnson, Heine,
Burns, äga i hög grad denna förmåga, att
anslå en grundton — men en klart
klingande, bestämd grundton —, som sedan
hjälper läsaren att dikta vidare.
I skådespelet däremot duger det alldeles
icke att antyda; där nöjer man sig icke
med fantasier, utan vill ha den påtagliga,
lefvande verkligheten med dess utveckling
i full konsekvens. Det är lefvande
människors öden man där följer i deras inre och
yttre växlingar, och dessa människor skola
vara af kött och blod och icke användas
som atrapper för vissa dunkla ideer.
I utlandet har man med förfärad
förvåning frågat:
»Äro norska människor sådana? — Vi
ha icke sådana abnormiteter hos oss.»
Det skulle vara sorgligt, om
norrmännen ärligt kunde svara: »Ja, dessa förvridna,
abnorma vidunder äro sanna typer för våra
egna män och kvinnor.»
Men utan tvifvel likna människorna öfver
allt hvarandra, och norrmännen skilja sig
bestämdt icke så fullkomligt från alla andra
nationer och racer.
När nu en af Ibsens beundrare säger
sig ha förstått ett stycke af honom — och
något slags uppfattning bildar sig ju hvarje
åskådare därom —, då kommer den andra
frågan:
»Hvad har han lärt er? Har ni blifvit
lyckligare, klokare, bättre af att känna hans
diktning?»
Detta är dock, när allt kommer
omkring, konstens mål, att göra människor
lyckligare, klokare och bättre. Ofta förmår
ett konstverk endast att frambringa en af
dessa verkningar, men den högsta konst
gör oss klokare och bättre genom att göra
oss lyckligare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
