Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ibsen: sista stadiet. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ibsen: sista stadiet.
525
vara ungdomen. Solness’ fruktan för den
unge Brovik är emellertid i det yttre
dramat svagt motiverad; jag finner samma
förhållande i det inre. Jag tror, att om Ibsen
fruktar ungdomen, så är det ... i brist
på bättre. Det är knappast någon rätt
fruktansvärd ungdom, den som vuxit upp
med »Gengangere», »Vildanden» och
»Ros-mersholm» på nattduksbordet; och den kan
knappast tänkas vara fallen för att visa
honom någon verkligen kraftig och ärligt
menad fiendskap.
Jag ser, kort sagdt, i Bygmester Solness
en bikt och en bekännelse, och det är
därför jag med så djup beundran finner den
vara icke ett lyckadt konstverk, men hvad
som är mera: en rik och fängslande
diktning. Ville jag i Ibsens tidigare
produktion finna en parallelfigur till denne
ru-buste byggmästare med det sjukliga
samvetet, tror jag att jag skulle söka tillbaka
till kejsar Julians bleka gestalt; mannen,
som gaf sin lefnad till insats i en onyttig
kamp. Man finner hos båda allt hvad
människonaturen äger af Kainblodet i sina
ådror, af det rufvande mörkret öfver dens
panna, som ständigt sett röken från sin
offereld slå mot jorden.
. . . Och som icke tröstar sig med, att
han blifvit »förste man på sitt område».
Det är detta missmod, som är det
djupa mänsklighetsdraget i denna
underliga dikt. Hur mången af mänsklighetens
förare ha icke vid slutet af sin bana
frestats att hviska sig själfva i örat detta
»Kain, Kain!» Resultatet af ett genis
verksamhet, — den positiva vinningen —
är icke alltid lätt att se. »Mindes du hin
flod, Strabon skriver om — hin flod, som
har sine kilder på det libyske berg? Den
vokser og vokser i sit løb; men når den
er som størst, siver den ud i ørkensanden
og begraver sig selv i det jordens
moder-skød, hvoraf den fremgick.»
Det torde här vara en ganska allmänt
spridd mening, att Ibsen, åtminstone i sitt
senaste stadium, är obegriplig för icke
skandinaviska läsare. Jag har redan i
förbigående bemött denna åsikt. Ibsen
tillhör både af börd och utveckling en nation,
som är långt fåtaligare än den norska: de
originella människornas nation. Han har
för alltid upphört att vara de hundra fyllda
parketternas man, i sitt hemland liksom
annorstädes; men att han gjort sig
förstådd af själsfränder Europa rundt, därom
vittnar snart sagdt hvarje häfte af de stora
kulturländernas litterära tidskrifter. Hans
symbolism, som väl stundom mystifierar
publiken, äfven då den icke förekommer så
genomförd som i »Bygmester Solness»,
bereder sällan de verkliga kritiska talangerna
några svårigheter. Lemaitre gör sitt bästa
att skingra den franska publikens stupida
förvåning öfver Ibsens idé att låta en
vildand symbolisera människosjälen: »Men är
då denna vildand mera besynnerlig än den
örn — ’pauvre oiseau plumé’ — som hos
Hugo förekommer kokande ’dans une
mar-mite infame’, och som icke det ringaste
stöter oss parisare för hufvudet, icke ens
de spirituellaste ibland oss? Och är det
icke egendomligt att man trehundra år efter
Shakespeare och hundra år efter Goethe i
Frankrike ännu låtsar sig icke vilja förstå
en författare, då han till jämförelseterm i
ett drama väljer en fågel, som icke finnes
upptagen i den klassiska mytologien?» —
Lika litet låta de förvirra sig af diktarens
nationella egendomligheter, där de
undantagsvis spela någon roll. Léon Daudet
skrifver i Nouvelle Revue: »Han är,
förefaller det, i hög grad norsk genom sitt
öfverflöd af detaljer (?), genom de dimmor,
som han med afsikt låter beslöja vissa
regioner, och genom den fördel han dragit
af sitt lands sägner och af lokala
egendomligheter. Men han betvingar oss
alltid genom de afslöjanden af
allmänmänskligt intresse han gör, och han förverkligar
sålunda vårt ideal af en första rangens
diktare: en oböjlig personlighet i förening
med en smidbarhet (malléabilité) af
universell art.» Ännu en sak af vikt: det
kräfves icke någon djupgående kännedom
om Tysklands nyare litteratur för att
följa Ibsens spår i den yngre
författaregenerationens arbeten. Man skönjer med
lätthet de fina trådarne mellan Gengangere
och »Die Mutter» af Hermann Bahr
eller mellan Rosmersholm och Gerhardt
Hauptmanns »Einsame Menschen»; samme
författares Harry Crampton (i »College
Crampton») har äfven den mycket af en
figur, uppfattad i Ibsensk anda. Och
då Sudermann i »Ära» öfverraskade sina
landsmän med den förvånande
upptäckten, att olika samhällslager ha olika moral,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
