Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ibsen: sista stadiet. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
hjalmar söderberg.
stod han för denna lärdom i skuld till,
bland andra, Ibsen. Detta är i största
korthet några positiva bevis på Ibsens
inflytande öfver kontinentala
intelligenskretsar; jag har endast att tillfoga ett
negativt, och det är det roligaste. Man ser
då och då tecken på, att norrmännen
skämmas en smula öfver Ibsen. En norsk
professor har nyligen i »Das Magazin» på
det bestämdaste protesterat mot de
Ibsen-ska dramernas tillämplighet på norska
förhållanden: »I det stora hela måste
äktenskapen i alla samhällsklasser i Norge
betecknas som lyckliga och sedliga. — —
Affärslifvet är sundt och bär genomgående
rättskaffenhetens prägel. — Beskyllningen
för religiöst hyckleri, som med anspråk på
norsk lökalton genomgår alla Ibsens
stycken, måste tillbakavisas som helt och
hållet obefogad.» —■ Nå ja; allting låter ju
säga sig. Och den norske biedermannen
är till slut upprörd öfver att framlidne
kapten Alving i lifstiden var kammarherre;
så omoraliska kammarherrar finns det
nämligen icke i Norge!
Men för att återkomma till allvarliga
ting: äfven om Ibsens succés som
teaterförfattare i utlandet snart nog kan vara
glömd, kvarstår det välde öfver andarne,
som han vunnit och fortfarande behåller.
Han har riktat världsliteraturen med ett nytt
allvar och ett nytt löje. Han har förstått
att fängsla sinnena med »quelque chose
d’étrangement tragique»; med en
»uhygge-stemning» af helt annat och mera äkta slag
än de Mæterlinckska skräcknätterna med
åska, slagregn och kometer. Och hans löje...
Man glömmer icke lätt Ulrik Brendel —
»du skulle inte möjligen kunna undvara
ett ideal eller ett par?» — Relling eller
den minnesvärda själfmordsscenen i Hedda
Gabler, där hånlöjet hela tiden skär som
en hvass knifegg genom handlingen. Dock,
det är framför allt hans allvar som röjt
honom väg, ej minst i Frankrike, där »la
comédie pour réfléchir» är en nyhet, som
ännu bär öfverraskningens prägel. Jag
förbiser icke Dumas fils’ dramatik, om
hvilken Tissot träffande anmärker, att den
omfattar »beaucoup de problèmes qui, posés
avec conviction, sont résolus par un trait
d’esprit.
Det börjar mer och mer öfvergå till
en känd sanning, att degressus i
belletri-stiskt och ännu mera i psykologiskt
intresse står långt öfver progressus och
ciil-men. Det är därför manfallet i sista
akten utöfvar en så stark dragningskraft på
förstadsteaterns publik; och det är därför detta
det sista stadiet i Ibsens diktning
intresserat mig och många mera än något af de
föregående. Därtill kommer hans senaste
dramas egenskap att vara en bikt och en
återblick; man har genom »Bygmester
Sol-ness» lyckats tränga den gamle tigaren
närmare in på lifvet än någonsin förr. Dock,
det intimaste i jaget glider alltid undan;
man tror sig ha fångat det och sluter
krampaktigt fingrarne kring bytet . . , och
i nästa ögonblick står man med tomma
händer. Detta om personlighetens kärna
har alltid upptagit Ibsen; man påminner
sig den djupsinniga scenen med Peer Gynt
och löken. Det var kanhända en liknande
tanke som föresväfvade Jacobsen, då han
skildrade mötet mellan Marie Grubbe och
Holberg. »Men de har jo dog kun havt
en sjæl, Marie Grubbe?» — »Ja . . . bar
jeg?»
Och liksom personlighetens quinia
es-se?itia rinner bort mellan våra fingrar, på
samma sätt viker den positiva sanningen
längre och längre i bakgrunden, ju mera
man tror sig närma sig den. Sanningen
har hos Ibsen så mycken likhet med den
disiga drömdagern »på andra sidan sjön»,
till hvilken Niels Lyhnes moder kände sig
dragen med en så säregen längtan. Den
viker undan. Så får han då beständigt
nöja sig med att berätta oss, hvar
sanningen icke är. Och skulle han också
där emellanåt taga fel, så må man
minnas, att konsten att tänka rätt icke alltid
är den rikaste anden förbehållen. Geniet
är icke blott gåfvan att se; det är i många
fall också gåfvan att förbise. Sanningen
synes mig emellanåt likna ett lågt stängsel
öfver vägen: en fantasisvag logiker
snubblar öfver det och kommer icke längre,
medan geniet sluter ögonen och rider
öfver med lösa tyglar.
Hjalmar Söderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
