Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om Kristi porträttbilder och deras historia från apostlarnas tid. Af Wyke Bayliss. Öfversättning för »Ord och bild». Med 13 bilder - III. Porträttbilden i dag - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
wyke bayliss.
längesedan fastställda typen någonting
större, sannare, gudomligare än de själfva
kunde skapa. Renässansens målare voro
män med utpräglad sjäifkänsla och varm
fosterlandskärlek, — italienare, tyskar,
fransmän, spaniorer. Dessa män nöjde
sig med att, i denna sitt lifs yppersta
uppgift, lägga åsido egen uppfinning,
själfständighet, täflan och nationalitet och
enades om att ur andra händer ödmjukt
emottaga Kristi bild.
Låt oss ett ögonblick betänka hvad
detta vill säga. För oss i det nittonde
århundradet är det lätt nog att afstå från
Renässanstypen.
Kristushufvudet å Rafaels »Förklaringen».
hvarje anspråk på uppfinning af bilden,
ty bakom oss står hela raden af målare,
frän hvilka vi ärft den. Men hvilka stodo
väl bakom dem? Från hvilka kunde de
ärfva den? Om man blickar tillbaka till
tiderna före femtonde, fjortonde, trettonde
århundradena, till hvad kommer man då?
Man kommer till en tid, då det vore
fåfängt att fråga, hvilken målare väl hade
uppfunnit den. Det fanns helt enkelt inga
målare, som kunde det. I ett tusental år
hade konsten varit död, och likafullt fanns
under hela denna tid denna lefvande,
talande, öfvertygande porträttbild af Kristus.
IV.
Jag syftar naturligtvis på mosaikerna
i Roms gamla kyrkor. Teckningen sid.
533 är från en af dessa, S. Paolo fuori
le mura. Denna, så väl som mosaikerna
i S. Prassede, S. Cosimo och S. Damian,
S. Pudenziana m. fl. voro kända af
sextonde århundradets målare, likasom de
varit det af folket i många århundraden
redan. Hos alla dessa är bilden den
samma. Jag tager den, som kröner
triumfbågen i S. Paolo, till typ för den
Kristusbild, hvilken framställes i kyrkornas
mosaiker. Låt oss ett ögonblick se efter,
hvilken plats i konsthistorien dessa
mosaiker intaga.
I sitt verk öfver klassisk och italiensk
målning daterar mr Poynter den gamla
konstens utslocknande ifrån östra
kejsardömets upprättande i Konstantinopel år
330, och konstens återuppståndelse i
Italien från Giuntas i Pisa, Guidos i Siena
och Cimabues i Florens tid under
trettonde århundradet. Huru kunde då
bilden bibehållas och förflyttas från
århundrade till århundrade under denna långa,
mörka period? Kyrkmosaikerna äro den
förenande länken. De datera sig från
Ijärde århundradet. Då den italienska
konsten sjönk till sin lägsta nivå, steg
den bysantinska i värde och ersatte den.
Men för att åter åberopa mr Poynter:
»den bysantinska konsten, som till en
början icke saknade hvarken skönhet eller
storslagenhet, blef småningom alltmera
stel och liflös under den järnhårda
konventionalism, som öfvade sitt tryck på
konstnären. En direkt vädjan till
naturen var något alldeles okändt; en
konstnär valde sin modell, tecknade den, lärde
sig hvarenda detalj utantill och
mångfaldigade sina mekaniska kopior,
hvarhelst en framställning af hans ämne
beställdes. Denna konsts alla sällsynta och
fina egenskaper försämrades oundvik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
