Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvarför? Studie af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarför?
545
let, en sjuk rumänier och hans unga
hustru och den österikiske kaptenen, hvars
ihåliga lungsotshosta hördes ut till oss
från rummet midt emot, under det hon
talade. Hon beskref för oss den lilla
staden, vi ej ännu sett, särskildt den
långa hufvudgatan, där det i dag varit
ovanligt lifligt. De hade mött den ena
skaran af maskerade människor efter den
andra; sjungande och musicerande,
hojtande och larmande grupper. Plötsligt
hörde de på afstånd tonerna från en
musikkår och sågo ett långt tåg närma sig.
De stannade på en af trappafsatserna vid
ett gammalt hus för att låta tåget gå förbi
■och i ro kunna iakttaga det uppsluppna
karnevalsskämtet. Tåget företräddes af
•en musikkår, som blåste en marsch.
Dagny och hennes sällskap sträckte
på sig för att mellan skaran af bruna
och trasiga barn, som utgjorde
förtruppen, få syn på kostymerna i tåget,
som kom allt närmare och närmare,
långsamt och högtidligt. Det föreföll
ej mycket brokigt, tog sig snarare
•dystert ut. Först några egendomliga
skepnader i långa svarta dräkter med
hufvud och ansikten höljda i ett slags
kapuschonger, i hvilka stora, med hvita
band kantade hål voro lämnade för
ögonen, därefter några munkar med tända
vaxljus, sjungande en entonig sång, som
mässingsinstrumenten öfverröstade. Så på
•en bår, buren af fyra bland de kåpklädda
männen, en likkista, på hvilken locket
•ej var påskrufvadt. Det var en
begrafning.
När tåget kommit midt för trappan, där
de stodo, lyfte de båda herrarne, enligt
katolskt bruk, på hattarne, under det
rumänierns ansikte blef allt blekare och
blekare och österrikarens torrhosta ljöd
genom sorgemusikens toner. De stodo
med nedböjda hufvuden — döende som
hälsade på döden. Längre fram på
gatan skymtade utstyrda karnevalståg —
Ord och bild, 2:dra årg.
och satnma bländande solljus öfver allt
och alla.
Dagny lade handen öfver ögonen som
för att utestänga synen.
— Det hade varit ett ämne för —
hon nämde en af våra lyriska
stämnings-och känsloskalder — den där scenen på
trappan, sade hon slutligen.
Om jag kunde berätta det som hon,
skulle ni förstå, hvilket intryck det
gjorde på mig — ni hör ju, att jag
inte glömt det än — och att jag hela
aftonen såg framför mig den dystra
be-grafningsprocessionen mellan
karnevalstågen.
Under det hon, som varit så gripen
af stämningen, att hon försatt andra in
i den genom blotta orden, tonfallet —
som lagt så mycket i —
Med ett: Jag vill inte tänka på det
mer, man skall inte grubbla på dystra
och sorgliga saker, bara söka förströ sig,
gick hon fram till balustraden och
ställde sig att betrakta Etna, i det hon i
förbigående med ett skälmaktigt leende
sade till herr Arian, rumäniern:
— Är det inte löjligt att tänka, att
det alltid brinner i hufvudet på den där
istappen?
— Han kunde inte motstå tonen och
leendet — hvilken man skulle väl kunnat
det — utan steg upp och gick fram
till henne. Hon var som förvandlad
utan någon öfvergång — en helt annan
människa, liflig, uppsluppen nästan till
öfverdrift, hon retades med honom,
gjorde narr af honom, lät honom säga
de mest otroliga artigheter, synbarligen
utan den ringaste tanke på hvilket intryck
hennes uppträdande skulle göra på oss,
utan det minsta försök att hemlighålla
eller öfverskyla sitt koketteri. Man
nästan tvekade att kalla det koketteri, det
var så öppet och på samma gång så litet
naturligt, så forceradt. Och det var som
om hon koketterade, icke för att behaga.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
