Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvarför? Studie af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarför?
547
Hon fick på en gång den fruktansvärdaste
aversion för någon af de nykomna gästerna
i hotellet, hon kunde inte tåla den karlens
utseende, det fruntimrets ögon, den flickans
sätt att hålla ut lillfingret, när hon åt, den
personens organ, den andres skratt, hon
blef hjärtängslig när hon hörde det
skrattet, och så gick hon plötsligen upp
på sitt rum och stannade där tills
personen i fråga rest, eller också skaffade
hon sig en annan plats bakom en af
matsalens många pelare för att slippa
se eller höra »otäckheten». Och lika häftiga
voro hennes sympatier, som för mig till
exempel.
— Det känner jag till, utbrast fru
Melby.
Hon påstod, att hon känt sig dragen
till mig från första ögonblicket. Hon
visade det en förmiddag, då vi voro ensamma
uppe på teatern. Vi sutto på ett par
kullfallna pelare däruppe, alldeles bredvid
hvarandra, jag tog min schal och svepte
omkring henne. Det blåste den dagen
kyligt från hafvet. Hon föll på knä, tog
min hand, som låg öfver hennes skuldra,
och smekte den, kysste mig upprepade
gånger samt brast i häftig gråt, i det
hon hviskade: »ack, håll af mig lite, smek
mig, som ni smeker de andra flickorna,
jag är så ensam, jag har ingen som bryr
sig om mig, ingen, och jag är så olycklig,
så förtviflad.»
Jag kan ej säga, hvad detta
våldsamma utbrott skrämde mig och
berörde mig obehagligt. Jag hade så helt
nyligen från mitt fönster hört henne
skratta och prata med rumäniern och
hans hustru på det mest uppsluppna sätt,
att jag ovillkorligen tänkte: när spelar
hon komedi, nu eller då? Det kom öfver
mig en känsla af att inte allt stod rätt
till, en ängslan för att denna unga,
ensamma flicka hade ett förflutet att förtro
mig, som det var angenämare för mig
att inte veta; när man haft mycket an-
svar i sitt lif, vill man helst slippa
bekymmer för tillfälliga bekantskaper. Jag
kände mig på samma gång dragen till
henne och frånstött af henne, och jag
fann ej något annat att säga än:
— Fröken Dagny, för ali del, lugna
er, var inte så exalterad!
Hon spratt till och såg på mig med
ett ångestfullt uttryck i ögonen.
— Tycker ni jag är mycket exalterad ?
Ar jag mycket olik andra unga flickor?
Ah, om ni visste hur det käns, när
någon säger mig det, eller när jag tror att
någon tycker det 1 Jag tycker så ofta
själf, att jag inte är som andra, det
är det, som gör mig alldeles förtviflad.
Har ni aldrig råkat en sådan ung flicka
som jag?
Hon gret inte mer, men hon höll
mig krampaktigt fast.
Jag försökte slå bort det i skämt.
— För det första är ni mycket
talangfull, mer än de flesta unga flickor,
det är genast en skillnad, och så är ni
mycket varmhjärtad och en
impulsmänniska, det är inte heller alldeles vanligt.
Jo, jag tror verkligen att ni är olik andra
unga flickor, men jag har svårt att bedöma
det, jag känner er ju så litet eller rättare
sagdt inte alis.
—- Jag skall tala om för er, utbrast
hon ifrigt, och innan jag hann hejda
henne, hade hon berättat, att hon var
född i Antwerpen af svenska föräldrar,
att hon knappt känt sin mor, som dött,
när hon var helt späd, att hon var enda
barnet.
— Talade hon inte om sin far?
— Jo, nästan uteslutande om honom.
De hade varit allt för hvarandra, allt, allt!
Det fanns inte en sådan människa som
han i världen! Han hade uppfostrat
henne, lärt henne det hon kunde. Han
var ovanligt musikalisk och hade en
härlig röst, det var han som varit hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
