Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvarför? Studie af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarför?
551
gare, men han tillät det ej, han ville ej
ihöra på henne.
— Vi skola inte röra vid det
förflutna, Dagny, inte tänka på det, inte
tala om det, jag förstår hvad du gått
igenom, hur du grubblat öfver det i
ensamheten, du har varit för mycket
öfverlämnad åt dig själf, nu skall min
mor taga hand om dig och sedan jag.
Han följde henne till hennes hem och
talade vid hennes släktingar. Mostern
förklarade öppet, att hon aldrig förstått
sig på Dagny, att hon omöjligt kunde
hålla henne kvar, när reslusten och oron
kommo öfver henne, att det var en lycka,
att hon blef gift. Axel påstår, att hon,
den korta tiden de voro tillsammans
därnere, var helt och odeladt lycklig och
lugn. Jag tror det nästan, när jag ser
det här porträttet, jag fick det
därifrån.
Fram på våren kom hon hit. Hon
tog också mig med storm, som hon tagit
•er, men då det gällde min enda sons
lycka, var jag ej odeladt glad. Det var
en orolig tid de två, tre månaderna.
Hon var lika oberäknelig här, som hon
var, då ni såg henne. Det fanns
ögonblick, då jag tvekade, om hon verkligen
älskade Axel, hon tålde så litet hans
smekningar och ömhetsbetygelser, och
andra åter, då hennes exalterade känslor
för honom skrämde mig. Hon kom till
mig med de mest ängslande frågor: om
jag verkligen trodde, att hon kunde göra
honom lycklig, om jag trodde, att han
älskade henne tillräckligt, för att han
skulle kunna glömma, hur tung och
besynnerlig, hon kunde vara, om jag var
säker på, att han visste allt, och hur det
kom sig, att han det oaktadt ej var rädd
att gifta sig med henne. Och med allt
detta var hon förtjusande, så tacksam
för ali vänlighet, så hjärtevinnande.
Jag mins särskildt en dag, den sista
juli, jag har skäl att komma ihåg den
dagen. Hon hade varit obeskrifligt
älskvärd, hade sjungit för mig sina vackraste
sånger, sina gladaste visor, hade berättat
lustiga historier från sina resor, sökt jaga
undan alla ängslande moln. Jag kan se
henne framför mig, hon hade samma hvita
klädning som elär på porträttet och
samma lyckliga uttryck. Axel satt på en
stol bredvid pianot, de talade sakta med
hvarandra, hon hade slutat spela och for
endast med handen lekande öfver
tangenterna utan att framkalla något ljud. Jag
hade dörren öppen från kabinettet
härinne, där jag satt och stickade, jag ville
inte störa dem, men jag såg och hörde
dem hela tiden. Plötsligen sträckte hon
ut båda armarne med en förtjusande
lättjefull och graciös rörelse, på en gång
oreflekterad och så lockande, att jag ej
undrar på, att Axel grep om de båda
utsträckta armarne och höll henne fast,
i det han böjde sig öfver henne och gång
på gång kyste hennes hvita nacke. Hon
störtade upp, med en mörkröd vredessky
öfver sina drag, vred sig undan hans
omfamning, försökte slita sig lös, och då
detta ej lyckades, lutade hon sig fram
och bet honom i ena handen ej hårdt,
men tillräckligt för att han af förvåning
skulle släppa sitt tag. Så brast hon i
hysterisk gråt.
—- Du är tokig, Dagny, sade han
harmsen, i det han lämnade rummet.
Jag gick ut till henne och lade min
hand på hennes skuldra.
— Ja, jag är tokig, eller jag blir det,
om det här skall fortfara, mumlade hon.
Då är det bättre — Såg du, mamma?
— Ja; jag såg, svarade jag
småleende, att din fästman kysste dig, och
att du — det är något jag aldrig förr sett
fästfolk emellan.
—- Jag hade beslutat, att aldrig taga
Dagny tragiskt, jag trodde, att jag
förstod henne, jag vet nu, att jag inte
gjorde det, men på samma gång vet jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
