Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvarför? Studie af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602 rust roest.
att om någon verkade lugnande på henne,
var det jag.
— Mamma, — hon borrade sitt hufvud
in vid mitt bröst och hviskade med
armarne om mitt lif: Mamma, är det inte
möjligt att vara gift och lefva med sin
man, bara som kamrat och vän? Har
du aldrig hört talas om ett sådant
förhållande? Jag trodde, att Axel var så
lugn och förståndig, och nu skrämmer
han mig så ofta, kan jag inte tala med
honom, innan det är för sent, eller vill
inte du, mamma 1
Jag skakade på hufvudet.
— Mamma jag står inte lit med ali den
ångest jag lefver i, och att tänka sig,
att man kanske kommer att sätta barn
in i världen till samma arf, det är
förfärligt, mamma, mamma I
Jag svarade ej, kysste endast hennes
kind, som låg mot min arm. Det var
jag inte orolig för, det skulle nog reda
sig. Senare på aftonen läste min man
högt en notis i tidningen om en af våra
mest framstående personligheter, som
plötsligen blifvit vansinnig. Det låg i
familjen, sade han, hans mor var
vansinnig.
— Det är sorgligt, sade Axel, men
det var ingenting annat att vänta, förr
eller senare skulle det bryta ut. Han
har alltid varit besynnerlig. Går du,
Dagny? Han sträckte ut handen efter
henne; de voro fullkomligt försonade.
— Jag går upp till mitt, jag har ett
bref att skrifva, och jag är trött.
Godnatt, farbror!—hon sade aldrig pappa till
honom, fast hon sade mamma till mig.
Och godnatt, mamma, tack för idag och
tack för allt — det var hennes vanliga
aftonhälsning. Men denna afton kom hon
tillbaka, föll på knä framför mig, där jag
satt i soffan och hviskade:
— Säg »mitt stackars barn», som
du ibland brukar. Det gör så godt.
Jag upprepade orden efter henne. Hon
vände sig om i dörren och kysste på
fingret till oss båda. Axel följde henne in
i nästa rum och fram till fönstret, där
stodo de en stund och sågo, hur
mån-strålarne glittrade i sjön.
— Förlåt mig, Axel, sade hon, i det
hon tog hans hand och kysste den
upprepade gånger. Jag älskar dig, jag älskar
dig kom det sedan i en passioneradt
upprörd ton. Ja, kyss mig på pannan så,
tack och godnatt.
Vi hörde henne gå fram och tillbaka
öfver våra hufvud till långt in på
natten. När jag vaknade framåt klockan tre,
såg jag ljus genom springan på dörren,
som från vårt rum ledde in till hennes.
Jag knackade i väggen, och hon svarade
med ett: »jag skall genast gå till ro.»
Följande morgon var hon ej vid
vanlig tid vid frukostbordet. Hon brukade
taga sitt morgonbad vid sjutiden, och vi
väntade aldrig på henne, det hände ibland,
att hon fördröjde sig. Men när hon
alltjämt inte kom, gick jag upp på
hennes rum. Jag fann ett bref på hennes
bord och senare på dagen, långt fram
på eftermiddagen, funno vi henne själf
i sjön.
— Gud i himlen!
— Ja, det var förfärligt, förfärligt!
Jag kan inte tala om det. Ni skall få
läsa brefvet, det är till Axel, meit
jag skref af det; jag läser det ofta,
mycket ofta, jag tänker jämt på henne.
Se här!
Brefvet lydde:
»Min älskade!
Om du visste, hvad jag är trött att
försöka att hålla mig uppe, kämpa mot
malströmmen, mot denna ångest, som
första gången högg sina klor i mig, då
jag hörde min far säga: du skall få se,
Dagny, att jag slutar som min far som
vansinnig och själfmördare. Först
ångesten för honom, och när det slutade,
som han förutsagt — jag försöker ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
