Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Litteratur. Tolstois nya bok. Le salut est en vous. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LITTERATUR.
Tolstois nya bok.
Le salut est en vous.
Den ryktbare ryske författaren har nu
utgifvit ett nytt arbete, utgörande en
fortsättning och en utveckling af de
religiösa och humanitära skrifter, åt hvilka
han på det senaste tiotalet år ägnat sitt
stora hjärta och sitt stora snille. Arbetet,
som naturligtvis är förbjudet i Ryssland,
har utkommit på franska under titeln: »Le
salut est en vous» eller »Kristendomen i sin
egenskap icke af en mystisk lära utan af
en ny moral». Som det såväl till omfång
som till innehåll är den mest betydande
af Tolstois religiösa skrifter, den, hvari
hans åskådning och sträfvanden klarast
framträda, har jag velat lämna en
kortfattad framställning af detsamma, äfven
innan en svensk öfversättning utkommit,
om en sådan skulle vara påtänkt.
Hvilken ståndpunkt man än må intaga till
Tolstois reformatoriska sträfvanden, hafva
hans ord likväl en sådan vikt och beröra så
grundväsentliga frågor för mänskligheten,
att hvar och en, som blifvit något djupare
berörd af dem, känner det som en plikt
att i sin mån bidraga till deras spridning
och begrundande.
Det vidlyftiga arbetet — det utgör nära
400 sidor, — innefattar dels en
redogörelse för de likartade tankeströmningar och
praktiska sträfvanden, som förekommit allt
sedan kristendomens första uppträdande,
dels en antikritik af de kritiker, som
riktats mot hans föregående arbeten och mot
själfva grundtanken af hans lära, dels
slutligen en kritik af det bestående samhället
och i förening därmed en framställning af
de positiva moralsatser, hvilka enligt hans
åsikt utgöra själfva kärnan i kristendomen
och med hvilkas förstående och tillämpande
detta samhälle hjälplöst måste
sönderfalla. Vi finna dock icke någon
genomförd, planmässig anordning af ämnet, om
äfven ansatser därtill; stilen är en rikt och
jämt flödande talstil, verkande genom sin
osökta enkelhet och sin rättframhet,
stundom höjande sig till en biblisk patos,
stundom hejdande sig vid en bild, en liknelse,
som alltid är slående, alltid åskådlig, och
som speglar tanken med en skogssjös
genomskinliga klarhet, men ofta äfven
tröttande genom upprepningar, omsägningar
eller förvirrande genom ofrivilliga
motsägelser. Tolstoi har, förefaller det mig,
sträfvat efter att fullständigt uttömma sitt
ämne, bemöta alla möjliga invändningar,
besvara alla möjliga frågor, och han har
därigenom något förtagit verkan af sina
ord. Detta inpräntande, som
otvifvelaktigt skulle verka på massorna, blir
tröttande för den enskilde, som läser hans
bok i ensamheten. Och han har något
för mycket vädjat till sina läsares förstånd,
resonnerar för mycket. En sak, sådan
som den han gjort till sin, blir dock
alltid ytterst en känslosak, förståndet, om
äfven öfvertygadt, har icke kraft att bära
fram den till handling. I det stora hela
skulle arbetet säkerligen vunnit i
öfvertygande verkan genom betydligt skarpare
koncentrering.
Jag vill nu försöka att gifva en så
vidt möjligt klar och omfattande, på
samma gång som kortfattad framställning af
själfva grundtankarne i det märkliga
arbetet, och därvid särskildt betona de
punkter, i hvilka Tolstois uppfattning synes
mig hafva fått en lyckligare form än förut,
utvecklat sig till större klarhet och
fasthet, de nya synpunkter, som han
framdrager, samt äfven de afseenden, i hvilka han
i någon mån synes ha modifierat sig.
* *
*
Låt oss då först se, hvad Tolstoi menar
med religion. Vi skola däri finna klaven
till hans uppfattning af kristendomens
väsen och betydelse.
På samma sätt, säger han, som den
enskilde individen icke kan lefva utan att
göra sig ett begrepp om ändamålet med
sitt lif, och utan att, ofta omedvetet,
underordna sina handlingar under detta
ändamål, på samma sätt kunna icke grupper
af människor, lefvande under samma
lifsvilkor, underlåta att uppställa en bestämd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0620.html
