Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Tolstois nya bok. Le salut est en vous. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund för sina gemensamma åskådningar
och för de handlingar, som följa däraf.
Men liksom den enskilde individen, allt
efter som han framskrider i ålder,
ovillkorligen förändrar sin uppfattning af lifvet
och gifver åt sin tillvaro en mening, som
den icke förut hade för honom, på samma
sätt förändra folken, allt efter sin ålder,
sin lifsuppfattning och sitt handlingssätt.
Skillnaden är endast, att individen kan
låta leda sig af och draga lärdomar af
föregångares erfarenhet, medan däremot
mänskligheten vandrar fram på en ännu okänd
väg och icke kan fråga någon till råds,
hur hon skall handla under de nya
förhållanden, i hvilka hon befinner sig.
Och dock medföra dessa nya
förhållanden ovillkorligen krafvet på en ny
uppfattning af lifvet. Detta kraf kan icke
uppfyllas af erfarenheten, men mot det
samma svarar en förmåga hos människorna
att ana och förutsäga den nya väg, på
hvilken mänskligheten skall slå in, att gifva
en ny mening åt lifvet, uppställa en ny
norm för människornas sträfvanden och
handlingar. Denna profetiska förmåga finns
i någon mån hos alla människor, men den
har alltid uppenbarat sig med synnerlig
styrka hos några enstaka individer, hvilka,
i det de klart och slående uttrycka det
som alla dunkelt känna, fastslå en ny
lifsuppfattning och gifva en ny riktning åt
den mänskliga utvecklingen för sekler eller
tusental af år.
Det är denna nya lifsuppfattning,
drifkraften till ett nytt handlingssätt, som utgör
det vi kalla för religion.
Religionen är således icke något
öfverståndet stadium i mänsklighetens
utveckling, utan den är något, som hör samman
med själfva det mänskliga lifvet, och som
är fullkomligt lika naturligt nu, som det
någonsin har varit. Det väsentliga hos
den är icke begäret att gifva ett
symboliskt uttryck åt naturkrafterna, ej heller den
fruktan, som dessa ingifva, ej heller något
behof af det öfvernaturliga, ej heller de
yttre former, hvilka den iklädt sig, det är
just denna förmåga att förutsäga det
tillkommande, att länka den mänskliga
utvecklingen till en ny lifsuppfattning.
Vi känna tre sådana olika uppfattningar
af lifvet: af dessa ligga tvenne redan bakom
oss, under det att vi nu hålla på att
tillegna oss den tredje i kristendomen. De
äro: 1:o Det personliga eller djuriska
lifvet (Vie personelle ou animale); 2:o det
sociala eller hedniska lifvet (Vie
sociale ou païenne); 3:o det allomfattande
eller gudomliga lifvet (Vie universelle ou
divine).
Enligt den första uppfattningen
innefattas människans lif helt och hållet i
hennes egen person: ändamålet med hennes
lif är endast och allenast tillfredsställandet
af denna persons vilja. Enligt den andra
uppfattningen innefattas människans lif
icke endast i hennes egen personlighet utan
i en förening af, en gradvis skeende
öfvergång till andra personligheter: familjen,
stammen, rasen, staten. Ändamålet med
hennes lif är tillfredställandet af denna
samlings af personligheter vilja. Enligt
den tredje uppfattningen innefattas
människans lif hvarken i hennes egen
personlighet eller i en förening af personligheter,
utan i lifvets ursprung och källa: Gud.
Ändamålet med hennes lif är
uppfyllandet af Guds vilja, och denna vilja
uppenbarar sig för henne i kärleken.
Dessa tre lifsuppfattningar utgöra
grundvalen till alla de religioner, som existera
eller hafva existerat.
Hela mänsklighetens historiska lif är intet
annat än en gradvis skeende öfvergång från
den personliga (djuriska) lifsuppfattningen
till den sociala, och från denna åter till
den gudomliga. Hela de gamla folkens
historia, som varat tusental af år och som
finner sin afslutning och sin upplösning i
Roms historia, visar oss, huru
mänskligheten sträfvat att ersätta den
djuriskt-personliga uppfattningen med den sociala, hur
individerna tukta de själfviska intressena
och uppfostra de samhälleliga, lära dem
att uppoffra sin egen personliga fördel eller
lycka för familjens, släktets, statens. Denna
historia är, så att säga, den mänskliga
sammanslutningens historia. Den utveckling
den beskrifver är utvecklingen af kärleken
till sig själf, till omfattande af allt vidare
och vidare kretsar, utvidgandet af
personlighetsbegreppet till familjebegrepp,
rasbegrepp, statsbegrepp.
Det kan nu synas, som vore äfven den
senare historien, d. v. s. den kristna æran,
en fortsatt utveckling i samma riktning.
Ja, säger Tolstoi, det kan så synas, men
det är endast skenbart; i själfva verket
betecknar denna historia den sociala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
