Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Tolstois nya bok. Le salut est en vous. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekymra dig om morgondagen o. s. v., är en
öfverdrift, och de förstå icke, att detta är
det samma som att säga, att det är en
öfverdrift, att alla radier i en cirkel äro
lika stora. Men den, som säger det,
förstår helt enkelt icke hvad en cirkel är.
De säga, att, om dessa satser i hela sin
stränghet skola tillämpas, blir själfva
lifvet omöjligt, och de förstå icke, att
kristendomen vill verka på människorna icke
genom regler och lagar, utan genom att
hålla idealet vid lif i deras själar. De säga,
att vi kunna finna en naturligare och
rimligare ersättning för kristendomens
öfverspända läror i läran om kärleken till
mänskligheten, och de förstå icke, att skillnaden
mellan denna lära och kristendomen är
af en grundväsentlig art. Ty, säger
Tolstoi, hvad är denna lära om kärleken till
mänskligheten? Den är en naturlig
utveckling af den sociala lifsuppfattningen,
hvilken har ledt människorna från
själfkärleken till kärleken till familjen, rasen,
nationen, fäderneslandet i allt vidare kretsar,
till insikten af nödvändigheten att älska
hela mänskligheten. Men ju vidare
kretsar denna kärlek skall omfatta, dess
svagare blir den äfven, och det finns en gräns,
öfver hvilken den icke kan komma. Denna
gräns anser Tolstoi att vi redan hafva
öfverskridit, då vi komma till
mänskligheten. Ty mänskligheten är icke längre
något konkret föremål, det är ett abstrakt
begrepp, som icke uppväcker några
känslor hos oss, som vi icke kunna begränsa,
som sammanfaller med allt skapadt. Här
uppstår en motsägelse mellan
nödvändigheten att älska och möjligheten att göra
det, en motsägelse, som den sociala
uppfattningen icke kan lösa och som visar
otillräckligheten af densamma. Endast den
kristna uppfattningen löser motsägelsen.
Den erkänner såväl kärleken till sig som
kärleken till familjen, nationen,
mänskligheten, ja, icke blott till mänskligheten utan
till allt lefvande, men principen till denna
kärlek finner människan icke utom sig utan
inom sig själf, i sin egen gudomliga
person, hvars väsen är just denna kärlek.
Människan älskar, icke därför att det
ligger i hennes intresse att älska, utan
därför att kärleken är en väsentlig förmåga
hos hennes själ, därför att hon icke kan
annat.
Således, den kristendom, som öppet
bekännes och öppet eller fördoldt
bekämpas, är icke den sanna kristendomen utan
en vrångbild af densamma. Och dock,
trots alla missuppfattningar och
förvrängningar har kristendomens verkliga anda
under de 1800 år, som förgått, sedan den
först uppenbarades, så småningom
genomsyrat mänskligheten. Här synes vara en
motsägelse, men Tolstois mening är tydligen
denna: Genom den makt, som sanningen
ovillkorligen utöfvar på människorna, har
innebörden af Kristi ord sekel efter sekel så
småningom förändrat människornas inre
åskådning, deras känslor, deras
uppfattning, hvad Tolstoi kallar deras samvete.
Vårt samvete är numera kristet, ehuru vårt
lif icke är det. Vi hafva den kristna
uppfattningen i våra sinnen, men sofvande, så
att säga latent, utan att den blifvit en
drifvande makt för våra handlingar. Vi
tro, att vi kunna antaga eller förkasta
den kristna läran utan att därför förändra
vårt lif. Mänskligheten befinner sig för
närvarande på ett öfvergångsstadium från
den sociala æran till den kristna: hon har
i sitt inre ett medvetande om den lära,
som skall tjäna till basis för den nya æran,
men till följd af tröghetslagen bibehåller
hon ännu de gamla formerna.
Men häraf uppstår en motsägelse
mellan vårt inre och vårt yttre lif, mellan vårt
förnuft och våra handlingar, som förgiftar
hela vår existens och förorsakar oss
oerhörda lidanden. Denna motsägelse finnes
öfverallt, i det ekonomiska, sociala och
mellanfolkliga lifvet, där vi låta leda oss
af grundsatser, som voro goda för
människorna för tre till fem tusen år sedan,
men skarpast framträder dock denna
motsägelse i den form, som kriget tagit i de
moderna samhällena, i den obligatoriska
krigstjänsten, den allmänna
folkbeväpningen. Kan man tänka sig något värre
vanvett, utropar Tolstoi, än att vi s. k.
upplysta och tänkande människor, som betrakta
ett mord som ett brott, vi uppoffra år af
vårt lif för att lära oss skjuta ihjäl våra
medmänniskor, vi offra millioner därpå,
drifva oss till ruinens brant för att
oupphörligt kunna öka våra stridskrafter, och
allt detta, säga vi, för fredens skull. Här
skriker motsägelsen i ögonen, brutalt, med
cynisk öppenhet, och dock se vi den icke
eller låtsas, som vi icke såge den. Hur
är detta möjligt? Tolstoi ger utförliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
