Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Tolstois nya bok. Le salut est en vous. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sociala samhälle med alla sina brott,
olyckor, laster, detta systematiserade allas
krig mot alla af sig själft skall
sönderfalla och försvinna.
Exempel på sådana enskildas frigörelse
hafva i alla tider förekommit, och det
synes Tolstoi, som skulle de blifva allt
vanligare. Han fäster sig härvid särskildt vid
de ingalunda sällsynta fall, då enstaka
individer neka att göra krigstjänst, därför att
det strider mot deras öfvertygelse. Och
dessa, säger han, äro farligare för styrelserna,
statens tvungna väktare, än alla socialister,
kommunister, anarkister med deras bomber,
upplopp, revolutioner, ty mot dessa veta de,
huru de skola försvara sig, men hvad skola
de göra med dem, som icke bekämpa
styrelsen, icke sätta sig till motvärn, icke
bruka våld, endast neka att göra det,
som de icke anse för rätt, som
underkasta sig straffen, lidandena, förödmjukelserna,
men icke låta tvinga sig? Revolutionärerna
kämpa mot styrelsen en yttre strid, under
det att de kristne, utan strid, förstöra de
inre principer, på hvilka staten är grundad,
och mot dem stå de styrande maktlösa.
De se redan sitt eget hotande fall, och de
kunna icke göra annat än fördröja stunden
därför. Det är äfven hvad de göra, men
deras ställning är det oaktadt förtviflad.
De äro som en eröfrare, hvilken söker
rädda en stad, påtänd af sina egna
invånare. Knappt har han lyckats släcka på
den ena kanten, förr än en ny eld tänder
sig på den andra. Eldarne äro ännu få,
men de skola förena sig till en brand,
som, född af en gnista, icke skall slockna,
förr än den förtärt allt.
Och sedan? Ja, säger Tolstoi, därom
veta vi intet och kunna icke veta något.
Mänskligheten kan veta den väg, hon
måste vandra; hvart den skall föra henne,
det tillhör framtiden att uppenbara. Vi
måste lämna det kända för det okända,
men skola vi därför frukta att taga steget,
då det kända blifvit oss outhärdligt?
Låtom oss frukta det, som verkligen är
fruktansvärdt, icke det, som vi blott misstänka
såsom sådant. Då vi frukta att göra en
ansträngning för att befria oss ur det
nuvarande outhärdliga tillståndet, endast
därför att framtiden synes oss tvifvelaktig,
likna vi resande ombord på ett sjunkande
skepp, hvilka icke våga nedstiga i
räddningsbåten utan stänga in sig i sina
hytter. Å ena sidan en möjlig räddning, å
andra sidan ett säkert fördärf. Och dock
tveka vi i valet.
De nya lifsvilkoren kunna icke vara
oss kända, därför att de skola skapas just
af oss själfva. Lifvet består just i
sökandet efter det okända och i tillämpandet
af våra nyförvärfvade kunskaper på våra
handlingar.
Men hvad vi veta, det är, att vi böra
göra det, som vi anse rätt, underlåta det
som vi anse orätt, belysa våra handlingar
och vårt lif med det ljus, som finnes inom
oss. Och framför allt böra vi icke hyckla
en tro, som vi icke längre äga. Det är
hyckleriet, det offentliga och enskilda
hyckleriet, som stänger vår väg. Vi skola
sträfva efter sanning, och sanningen skall
vägleda oss.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
