Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Narren. En allegorisk dikt af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fantastiskt landskap, i hvars viidt reser sig en
hög klippa, med trapplikt stigande afsatser. Få dess
topp sitter konung Lif \ en västerländsk despot i en
österländsk afgudabilds stela ställning. Händerna
håller han sammanknäppta öfver magen och vrider
tummarne om hvarandra i en oaflåtlig kretsgång.
Blicken stirrar blekt ut i rymden.
På de olika trappstegen rör sig tyst en skuggvärld
af fantastiska växt- och djurformer. På det
öfversta trappsteget, vid konungens fot sitter hans
hofnarr, människotanken, en puckelryggig dvärg med
narrkåpa och harskramla.
Solen går ned i ett rödt, flammande sken. —
Konungen gäspar högljudt.
Narren
sätter handen för munnen och kväfver en gäspning.
Au! Pardon! Det smittar, nådig herre!
(Det skadar ej att gubben ge en pik;
jag skulle blygas för ett sådant skrik,
men han är oförbätterlig, dess värre!)
Röd sjunker solen. Röd! Hvarför just röd?
Hvarför ej lika gärna grön, den besten?
Nå, lika godt, röd rimmar ju på bröd
liksom på nöd, på glöd liksom på död,
hoc est: uppå ditt väldes fyra stöd.
Låt gå för röd! Nu är den röd för resten.
Men oss emellan sagdt, var solen grön,
så kanske jorden vore mera skön.
Grön, tänk blott, herre, hvilka fina toner,
hvad ny effekt, hvad ljuskombinationer,
och hvilket illusoriskt spökeri!
Uppriktigt sagdt, så har jag blifvit trött
på allt det röda, som du frossar i.
Det stöter mig som stötande på kött.
Rödt är vårt kött, — minsann, jag skulle önska
att se min älskade i stället grönska!
Ja, herre, nästa gång du gör fyrverkeri,
så blanda litet bariumsalt däri!
Du gäspar, nådig herre, åt mitt skämt!
Men ord är luft, thy pratar jag i vädret,
och det är nött och gammalt detta lädret,
som tycks för nonsens vara mest bestämdt.
Jag gjort mitt bästa dock att få det stämdt
i samklang med ditt lynne, som är nycken,
och då det ledsamt blir att prisa jämt,
jag roar mig, som du, att slå i stycken.
Hofskalder har du fullt i dina riken,
men narren sköter ensam om kritiken.
Nu solen sjunkit. Dagen säger: tack!
för hvad du gaf den; natten hviskar: ack!
vid tanken på den fröjd, du den bereder.
Där smyger månen ödmjukt upp och beder
om gunstig nåd att sköta få sitt kall,
som är: att bringa kräsen dygd på fall.
När han försilfrar skog och fält och gaflar,
så blir ditt folk poetiskt stämdt och aflar.
Se fladdermusen, hur han lätt sig svingar
och fångar mygg i sina dunkla ringar!
Lysmasken hänger blygsamt ut sin lykta,
— den lilla, äfven hon ger sin tribut —
och ugglepappa, klädd i grå syrtut,
förkunnar nådig hjälp åt de betryckta.
Klar ligger vattnets yta, dig en spegel
— i parentes, du skulle bruka den! —,
i väster hissar kvällen purpursegel
vid drömmens haf, som du har fyllt igen.
I kärret sjunga grodorna ditt lof.
Skall narren ensam tiga i ditt hof?
Nej, herre konung, äfven jag vill prisa
ditt majestät och sjunga dig en visa.
Sjunger, i det han ackompagnerar sig pH harskramtan„
Jag älskar dig, herre, för hvad du gaf
af visdom och dårskap i skön förening!
Hos dig är det frihet att vara slaf,
och hos dig har slumpen en mening.
Hur vist du har blandat ondt och godt,
och njutning samman med vånda!
På denna blandning ditt välde bestått,
och skall nog länge bestånda.
Jag älskar dig, herre, för det du lagt
ditt mysterium, det höga,
såväl i blommornas älskogsprakt
som i rofdjurets grymma öga.
Jag älskar dig, herre, som samma pris
på det lekande barnets joller sätter,
som på djupaste sanning, den någon vis
kläckt lit under sömnlösa nätter.
Jag älskar dig, herre, som oberörd
strör guld öfver sländans vingar,
med samma hand, hvilken, knappast störd,
åt tusenden ofärd bringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
