Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Narren. En allegorisk dikt af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NARREN
du hvilade den sjunde dagen stilla
och såg ditt verk och sade: det var godt!
Då, herre konung, har jag lifvet fått,
då steg jag fram och sade: det var illa!
Du lydde motsatslagen som din lag,
och som din egen motsats föddes jag
och skapade en värld af motsatt slag.
Af dualismen i ditt verk jag lärde
att mot ditt värde sätta annat värde.
Så vann jag kraft att skilja ondt från godt
och rätt från orätt, skilja lögn från sanning,
som allt du lämnat i en sorglig blandning.
Nå, med min framgång kan det synas smått,
jag medger att min skilnad ännu smakar
betänkligt af den blandning, som du skakar,
där olust nekar och där lusten jakar.
Men jag är knappt på tredje dagen än,
och fyra skapardagar stå igen;
ty, olik dig, om äfven jag det kunde,
jag ämnar ej att hvila mig den sjunde.
Låter hakan sjunka i känden och filosoferar.
Ja, herre, då jag saken rätt betänker:
helt fåvitskt har jag klandrat dina skänker.
Då själf din nyckel i min hand du stack,
jag bör ej sucka utan säga: tack!
Ty sådan är din lag: det enkla är
det ofruktbara, dömdt till undergången,
och dubbelhet blott blom och frukt beskär
och sätter frö, där framtiden är fången.
Af tvedräkt alstras striden, som ger död,
men tvåfald alstras äfven kärleks glöd,
som skänker lifvet, — så jag enklast tyder
din skaparlag, den lag som själf du lyder.
Så gaf du mig — du kunde icke annat —
det tvillingpar, som hittills jag förbannat:
min frihetskänsla med dess djärfva håg,
den modiga, hvars maning lyderj: våga!
medvetenheten, hvilkens djupa våg
i ständig stillhet speglar tvifiets fråga.
Så bar jag evigt tvistefrö i barmen,
mitt bittra nöje blef att leka låg,
och jag en narrplats tog hos dig i harmen.
Dock, där det tvedrägt finns, finns möjlighet
till kärlek ock. Tyst, låt mig frågan vända!
I denna strid, mitt inre sönderslet,
låg lyckans förbisedda frö kanhända.
Kanhända ligger sanningen däri:
blott genom vetandet du kan bli fri!
Jag satt vid stranden, såg min frihet fly,
som formlöst moln i vattnets yta speglad.
Dyk ned i djupet! Kanske där bland dy
den ligger i en pärlas glans förseglad!
Springer upp.
Tag dig i akt för gåfvan, som du gaf!
Kanhända lär jag mig en gång den bära
med upprätt hufvud, — då är domen nära,
då, herre konung, blifver du min slaf!
Ja, jag vill knyta hop med kärleks band
de båda makter, du i vapen ställde;
förenade, — hvad motstår deras välde?
Tag dig i akt! — Nu står min själ i brand!
Jag anar det: af dessa två skall födas
det starka barn, livars namn jag icke vet,
som skapar sig sin egen evighet
och af hvars hand din härskarvilja dödas.
Min rygg skall rätas upp, min blick bli ljus,
den stolte segraren gå fram ur trälen,
ditt välde, konung, störtar jag i grus,
och på din nacke skall jag sätta hälen!
Står orörlig, som träffad af en syn.
Och sedan? — Sedan? — Jag förstår din blick!
Sen skall jag stå där öga emot öga
med denna makt, den onämnbara, höga,
af hvilken du ditt korta välde fick,
du stackars slaf, som lånat härskarskick,
det stora intet emot detta något
som kallas lif!
Sjanker samman.
Jag narr! Mig själf en gåta,
med gåtor kämpar jag! Hvad ser du, herre kung?
Din blick, den bleka, grymma, stirrar tung
mot fjärran rymder! Har du lust att gråta?
Jag ock! Så kunna vi hvarann förlåta,
jag dig, som gaf mig detta grofva bröd,
hvarmed min skönhetshunger jag får stilla,
du mig, som smädar din förklädda nöd.
Förlåt mig då — jag menar ej så illa.
Du piskar mig med ris, jag dig med skämt,
men samma gåta har oss båda skrämt.
Så sparkas barnen stundom under bordet
men stå försagda inför fadersordet.
Förlåt, mig, sköna natt! Din mantel bred
kring detta svaga trots, som mod vill skrymta!
Ju tyngre mörkret ligger på vår led,
dess kärare det ljus, vi fjärran skymta.
Det ljus, jag tror mig skåda, lyser matt,
skänk därför rikligt mörker, sköna natt!
Hvad ser du, herre? Alltid stor och still!
För dig finns intet ljus, — dig båtar lika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
